Imorse stod jag lite apatiskt och tittade på en affish, typ "rädda valarna!", nåt anti-EUskt eller miljöpartiaktigt. Kvällen och natten hade varit lång och hård och jag var tom på känslor. Då kom ett Jehovas Vittne fram och frågade väldigt försynt om hon fick störa. Lätt leende tog jag emot Jesus-papperet. Seså, nu kan du gå. Innehållet var det gamla vanliga: Jesus framhölls som kristendomens viktigaste figur och grundare. Viktigaste figur? Visst. Grundare? Kanske, till viss del. Men nog så viktig för utformandet, och kanske till och med grundandet, av religionen är Paulus. Kanske låter lite cheesy - många av hans efterföljare är ju cheesy, ta bara det där Vittnet som kom fram till mig som exempel - men Paulus var en hårding. Och när jag säger hård, då menar jag Tom Berenger-hård. Och när jag säger Tom Berenger-hård, då menar jag bra.
Paulus, en djupt troende jude, var en hängiven förföljare av de skumma sekterister som kallade sig kristna, och om man ska tro vad som sägs så var han lika passionerad för det uppdraget som för det han skulle ägna sig åt senare. Han var duktig på att ta tag i saker och han gjorde ingenting halvdant, det måste man ge honom. Trots denna rejäla inställning var han inte sen att ändra sig i ljuset av ny information. Det ska gudarna veta att folk är dåliga på, särskilt om de nått en viss ålder. Att orka ändra sig i viktiga frågor är alldeles för jobbigt och förtar allt man tänkt, gjort och trott på hittills. Bäst att låta bli. Med Paulus var det annorlunda. Under hans resa till Damaskus, där han skulle arrestera alla kristna han kom över, mötte han Jesus i en väldig syn. Paulus blev överväldigad och några dagar senare när han återhämtat sig ordentligt började han sitt missionerande. Helomvändningen var fullbordad. Detta var bara ett år efter att han nöjt bevittnat en tillställning där den kristne martyren Stefanos fick massa stenar på sig tills han dog.
Här börjar Paulus enorma betydelse för kristendomen. Med en benhård övertygelse av hitlerska mått satte han igång med sina uppdrag. Skrev massa brev som sedan hamnade i Nya Testamentet och reste runt och predikade i halva världen. (Killen har till och med lidit skeppsbrott och hamnat på en ö som vilken Robinson Crusoe som helst.) Det var ärlighet, rättframhet och stränghet som gällde. Ska det bli nåt av det här får folk lägga manken till, tycks han ha tänkt. Och visst får han sägas ha lyckats rätt bra, kristendomen är ju fortfarande ganska utbredd här och där, så här ett par tusen år senare. Paulus ivriga missionerande ledde slutligen, såklart, fram till hans avrättning, ca 62 e. Kr.
Hård och rättfram ja, men därmed inte sagt att mjukare tongångar inte fick plats i hans undervisning. I Första Korinthierbrevets trettonde kapitel återfinns den berömda Kärlekens lov, en fin och poetisk hyllning till kärleken. Tro, hopp och kärlek (eller om ni föredrar musikens motsvarigheter: gospel, southern soul och northern soul) är verkligen tre av de vackraste mänskliga fenomenen, och Paulus har rätt i sin rangordning - kärleken är störst av dem. Kärlekens lov citeras också i en av världens bästa filmer, Frihet - Den blå filmen. Bara en sån sak.
Jaha, men det jag sa i början då? Har Paulus lika stor del i hur kristendomen ser ut som Jesus har? Tja, vi kan ju åtminstone konstatera att han är den överlägset mest inflytelserike teologen någonsin. Han har spelat en gigantisk roll för hur kristna ser på det mesta, inte minst frälsningsläran. I och med den, där han menar att tron på Jesus Kristus är tillräcklig för frälsning, utvecklades kristendomen till en egen religion och sågs inte längre som en judisk sekt. Ändå en ganska sympatisk grej, hans frälsningslära. Det är inte vad man gör, utan vad man tror på, som spelar störst roll. Sen är det ju visserligen tillräckligt svårt att tro på saker och ting, men kanske ändå lättare än att hålla sig till de ytterligt strama regler och lagar som Toran påbjuder.
Det har dykt upp många religiösa figurer på listan senaste tiden. Det är svårt att komma ifrån att många tycks ha varit fantastiska karaktärer, vare sig de var goda eller onda, hade rätt eller fel, har existerat eller inte. Paulus är ett föredöme när det gäller att helhjärtat gå in för saker och kämpa för det man tror på. Om det han kämpade för är falskt eller ej känns inte lika viktigt i sammanhanget: han ville ingen ont, tvärtom ville han rädda mänskligheten genom att upplysa den om frälsaren. Det är väl ändå en ganska fin grej att försöka ge sig på.
Mest känd för: att forma och sprida kristendomen när den fortfarande var i blöjstadiet. Skrev massa brev som finns att läsa i Nya testamentet.
Paulus, en djupt troende jude, var en hängiven förföljare av de skumma sekterister som kallade sig kristna, och om man ska tro vad som sägs så var han lika passionerad för det uppdraget som för det han skulle ägna sig åt senare. Han var duktig på att ta tag i saker och han gjorde ingenting halvdant, det måste man ge honom. Trots denna rejäla inställning var han inte sen att ändra sig i ljuset av ny information. Det ska gudarna veta att folk är dåliga på, särskilt om de nått en viss ålder. Att orka ändra sig i viktiga frågor är alldeles för jobbigt och förtar allt man tänkt, gjort och trott på hittills. Bäst att låta bli. Med Paulus var det annorlunda. Under hans resa till Damaskus, där han skulle arrestera alla kristna han kom över, mötte han Jesus i en väldig syn. Paulus blev överväldigad och några dagar senare när han återhämtat sig ordentligt började han sitt missionerande. Helomvändningen var fullbordad. Detta var bara ett år efter att han nöjt bevittnat en tillställning där den kristne martyren Stefanos fick massa stenar på sig tills han dog.
Här börjar Paulus enorma betydelse för kristendomen. Med en benhård övertygelse av hitlerska mått satte han igång med sina uppdrag. Skrev massa brev som sedan hamnade i Nya Testamentet och reste runt och predikade i halva världen. (Killen har till och med lidit skeppsbrott och hamnat på en ö som vilken Robinson Crusoe som helst.) Det var ärlighet, rättframhet och stränghet som gällde. Ska det bli nåt av det här får folk lägga manken till, tycks han ha tänkt. Och visst får han sägas ha lyckats rätt bra, kristendomen är ju fortfarande ganska utbredd här och där, så här ett par tusen år senare. Paulus ivriga missionerande ledde slutligen, såklart, fram till hans avrättning, ca 62 e. Kr.
Hård och rättfram ja, men därmed inte sagt att mjukare tongångar inte fick plats i hans undervisning. I Första Korinthierbrevets trettonde kapitel återfinns den berömda Kärlekens lov, en fin och poetisk hyllning till kärleken. Tro, hopp och kärlek (eller om ni föredrar musikens motsvarigheter: gospel, southern soul och northern soul) är verkligen tre av de vackraste mänskliga fenomenen, och Paulus har rätt i sin rangordning - kärleken är störst av dem. Kärlekens lov citeras också i en av världens bästa filmer, Frihet - Den blå filmen. Bara en sån sak.
Jaha, men det jag sa i början då? Har Paulus lika stor del i hur kristendomen ser ut som Jesus har? Tja, vi kan ju åtminstone konstatera att han är den överlägset mest inflytelserike teologen någonsin. Han har spelat en gigantisk roll för hur kristna ser på det mesta, inte minst frälsningsläran. I och med den, där han menar att tron på Jesus Kristus är tillräcklig för frälsning, utvecklades kristendomen till en egen religion och sågs inte längre som en judisk sekt. Ändå en ganska sympatisk grej, hans frälsningslära. Det är inte vad man gör, utan vad man tror på, som spelar störst roll. Sen är det ju visserligen tillräckligt svårt att tro på saker och ting, men kanske ändå lättare än att hålla sig till de ytterligt strama regler och lagar som Toran påbjuder.
Det har dykt upp många religiösa figurer på listan senaste tiden. Det är svårt att komma ifrån att många tycks ha varit fantastiska karaktärer, vare sig de var goda eller onda, hade rätt eller fel, har existerat eller inte. Paulus är ett föredöme när det gäller att helhjärtat gå in för saker och kämpa för det man tror på. Om det han kämpade för är falskt eller ej känns inte lika viktigt i sammanhanget: han ville ingen ont, tvärtom ville han rädda mänskligheten genom att upplysa den om frälsaren. Det är väl ändå en ganska fin grej att försöka ge sig på.
Mest känd för: att forma och sprida kristendomen när den fortfarande var i blöjstadiet. Skrev massa brev som finns att läsa i Nya testamentet.
Jag har hört att Paulus hade erektionsproblem och extremt dåligt sexliv med sin fru. Därför pressade han extra hårt på att sex var något dåligt och är anledningen till att kristendomen har en så anal syn på sex. Detta ledde i förlängningen till att den nakna kroppen blev något äckligt som man inte skulle ta i, vilket innebar att folk inte tvättade sig ordentligt under medeltiden. Vad har du att säga om det?
SvaraRaderaJag har extremt svårt att tro att det finns källmaterial som hänvisar till Paulus sexliv, men som tankeexperiment är det ganska hisnande. Låter som något som kan vara kul att spekulera lite i på fyllan nångång.
SvaraRadera