10. Abraham

Gabriel skrev i sin text om Johannes att han "kan förstå att det höjs ett och annat ögonbryn åt att en till biblisk figur dyker upp på den här listan", ungefär som om Johannes skulle vara den sista. Eller som om det vore lite konstigt att bibliska judar är med på listan. Nej, det är dags att drämma näven i bordet och sluta ursäkta sig! Sanningen: många av de allra viktigaste judarna, för judendomen såväl som för vår kultur, finns omskrivna i Bibeln. Vettig åsikt: flera av dessa är fascinerande, storslagna karaktärer lika värda att omtalas som vilken jävla David Beckham som helst.

När Kalle Lind skrev att han tyckte det var bra att några gojim tog tag i uppgiften att äntligen bestämma vilka de bästa judarna är, kommenterade han att judarna själva bråkat om den saken ända sedan Abrahams tid. Nu är det inte så att de råkade började diskutera saken just när en snubbe som hette Abraham levde, nej, det hade varit hart när omöjligt (jag säger hart när, för man vet aldrig, med tanke på kvantfysik och sånt är det säkrast att inte vara säker på nånting) att ha en åsikt i frågan tidigare, eftersom Abraham är stamfader åt det israeliska folket. Då judendomen är det israeliska folkets religion är det liksom omöjligt att prata om någon jude före Abraham, hur ambitiös man än är i breddningen av judedefinitionen. Judendomen utan Abraham är som funken utan James Brown.

Abrahams stjärnkarriär började sent. Han var redan 75 år när han fick höra några uppmuntrande ord från Herren: "Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade." Han fick också reda på att han skulle lämna sitt land, Haran, och bege sig till det förlovade landet, Kanaan.

När jag skrev om David rabblade jag på och gick igenom karlns hela liv och leverne, mer eller mindre, men det tänkte jag inte göra nu utan bara fokusera på det viktigaste. När Abraham (eller Abram som han hette före denna dag) var 99 bast talade Herren till honom igen. Abraham fick veta att han skulle byta namn (ganska oviktigt) och att ett förbund skulle upprättas mellan honom och Gud, ja, all avkomma till Abraham och Gud rent av. (Ganska viktigt.) Från och med nu var förhud en ganska sunkig grej man skulle göra sig av med.

Hans avkomma skulle som sagt bli rätt stor, ("Se upp mot himmelen, och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem. Så skall din säd bli.") och det är otvetydigt menat som en bra grej. Lite ironiskt ändå att evolutionsläran ska få vatten på sin kvarn i en religiös text, men det är här uppenbart att det största och viktigaste som kan hända en människa är att så mycket avkomma som möjligt bär på hennes gener.

Nåväl, Abraham fick som lovat till slut några ungar, varav de mest berömda är Isak, som han fick med sin hustru Sara, och Ismael, som han fick med Saras egyptiska tjänarinna Hagar. Från den förstnämnda sonen härstammar israelerna och den sistnämnda bland annat araberna. Stackars araber, alltid sedda som ett andrahandsfolk. Inte särskilt konstigt att det i Koranen är Ismael som är närapå att offras till Gud och inte Isak (ni kan väl den historien?).

Dags för avrundning då. Det spelar egentligen ingen roll om vi sitter här och tycker att Abraham verkar vara allmänt kass, fett tråkig eller såååå 2000 före Kristus: har Herren Gud bestämt sig för att en person är värd att bli startskottet och en grundpelare för ungefär alla religioner värda att tas på allvar (jag menar, buddhism känns ju mer som en filosofi och hinduism som en såpopera), ja, vem är då jag att säga att denna person inte är bra? Jag är ingen, är vem jag är.

Mest känd för: att vara stamfader åt det israeliska folket och en viktig portalfigur i de tre stora monoteistiska religionerna.

God and the Angels visit Abraham, av Arent de Gelder, ca 1680 - 1685.