31. David Beckham

Jag vill sparka igång den här texten med en fotbollsmatch, en ganska viktig sådan för landet som egentligen (enligt landet själv) har världens bästa landslag, men som alltid har otur i stora mästerskap. (I de fall landet inte ens lyckas ta sig till mästerskapet tycker det att det är taskigt av de andra länderna att inte låta världens bästa landslag kvalificera sig.) Det var den sjätte oktober 2001, och England mötte Grekland på Old Trafford. Förutsättningarna var sådana att England behövde spela lika eller vinna för att säkra sitt avancemang till VM i Sydkorea/Japan nästkommande år. Sin vana trogen hade England spelat uselt hela matchen och låg under med 2-1. Med bara sekunder kvar att spela får England en frispark några meter utanför Greklands straffområde. Fram kliver David Beckham. I hans händer, det vill säga fötter, ligger Englands öde. Några svettpärlor bryter fram på hans välrakade hjässa. Han tar några nonchalanta steg bakåt, inväntar domarens signal, och skruvar in bollen i målvaktens högra kryss. Landet bryter ut i orgasmiska glädjeyttringar, som att hoppa upp och ner, välta bord, krossa ölglas eller spöa tyskar, sånt som engelsmän tycker om och är bra på. Och landet förlåter Beckham för den eftersläng på Diego Simeone som (enligt landet själv) orsakade att England åkte ut i åttondelsfinalen (mot ett givetvis sämre spelande Argentina) tre år tidigare.

England tar sig vidare till VM 2002, där de, sin vana trogen, varken spelar särskilt bra eller framgångsrikt. Grekland tar sin revanch några år senare, när de vinner EM 2004. (Charisteas, som gör ett av Greklands mål i mötet med England, avgör finalen.) Men struntsamma, allt det här var Beckham helt ovetande om när han stegade fram för att ta frisparken. Det var också vid den här tiden som David Beckham höll på att bli mer av en ikon än en fotbollspelare - ett populärkulturellt fenomen som får ge namn åt filmer och sparka boll med Snoop Dogg. Frisparkar som den mot Grekland var förstås viktiga, men lika viktigt var det han gjorde utanför planen: reklamkampanjer för Armani, alla frisyrbyten och giftermålet med Posh Spice. Det är såklart inte fotbollspelaren Beckham som har hamnat på den här listan, det är varumärket Beckham. Beckham är världens mest kända fotbollspelare, och detta utan att någon gång vara världens bästa fotbollspelare.

Mina åsikter om David Beckham har varierat med den allmänna åsikten om honom. När folk tyckte att han var världens bästa spelare fick jag rycka in och påpeka att han faktiskt är en överbetald diva som inte förtjänar all uppmärksamhet. Sedan, när den allmänna åsikten började närma sig min egen, var jag naturligtvis tvungen att påpeka att Beckham är en lysande lag- och passningsspelare (när det gäller passningar längre än tjugo meter), och mycket väl kan vara tidernas vassaste frisparksskytt. (Förlåt Mihajlović, Juninho och Chilavert.) Precis som Nero och Harrison Ford är Beckham med på den här listan på grund av sitt symbolvärde. Nero är en symbol för ondska, Ford för (spruckna) barndomsdrömmar och Beckham för vad dagens fotboll har kommit att bli: kommersiell och utseendefixerad. På både gott och ont. Sen är det förstås ingen nackdel att bli kallad "the greatest of all time" av Snoop Dogg.

Mest känd för: sitt utseende och sina frisparkar.