34. Harry Houdini

Det var fullständigt knäpptyst i salen. Hade någon tappat en näsduk på golvet hade det fått varenda besökare att rycka till. Inte bara tystnad rådde utan den gamla teatern var också helt nedsläckt, så mörkt var det att man inte ens såg vem som satt på stolen bredvid. Det enda ljuset kom från glipan mellan ridån och scengolvet, och det kändes i luften att det hela snart skulle dra igång. Man som kvinna, ung som gammal, fattig som rik - alla var lika förväntansfulla på kvällens beryktade show. Kunde det vara möjligt? Fastbunden med rep och med händerna i handklovar är väl en sak, men därtill fastkedjad vid ett stålgaller? Det är väl en knipa som man omöjligen kan ta sig ur? Den store amerikanska världsstjärnan Harry Houdini var på besök i London och han hade gjort det här förut. Förundrat, överraskat och chockat människor. Houdini var mannen som gjorde det omöjliga. Mitt framför ögonen på sin publik.

Det är förfest i en lägenhet på andra sidan stan. En killkompis pratar med mig och jag låtsas lyssna. "Brunhårig, jättesöt... bla bla... kommer vara på klubben ikväll... bla... har säkert en chans, känns bra, verkar gilla mig... bla bla." Jag sitter mest och undrar hur de kan spela så dålig musik. "Pearl Jam" står det på en av värdarnas tröja, och det förklarar väl saken. Med den här uppladdningen lär jag hinna tappa allt sug att gå ut. Vad sa du? Jaja, jag hoppas också du kommer träffa henne någonstans i vimlet. Jag känner mig ofokuserad ikväll, dagdrömmer mest hela tiden, men kan inte alls svara på frågan när någon undrar vad det är jag sitter och tänker på. Jag minns inte helt enkelt. Dags att gå ut nu? Okej, bra. Kanske finns det någon därute som kan underhålla mig.

Plötsligt drogs ridån undan och alla i publiken drog efter andan; det hela skedde så synkroniserat att man kunde tro att det var inövat. Mitt på scen var en stor bur placerad, ungefär två kubikmeter stor, i vilken en man satt fastkedjad med huvudet nedböjt. Mannen var klädd i randiga fängelsekläder och hade smuts och sot på kroppen och i håret. Det var uppenbart att det skulle föreställa en fånge som med största försiktighet, som om han vore landets värsta mördare, hade fått sina händer och ben bundna, samt kroppen kedjad till buren. Mannen var givetvis Houdini. Han tittade plötsligt upp, med ett skrämt och oroligt uttryck. Han tittade runt sig och insåg sin eländiga situation. Sakta men säkert förändrades hans ansiktsuttryck. Han blev mer och mer nyfiken, kollade på repen runt honom och brast slutligen ut i ett hoppfullt leende: "Jag kan ta mig ur det här!" ropade han ut över publiken och började långsamt vrida sig med kroppen.

Ganska mycket folk här ändå. De spelar Jennifer Lopez hitlåt Get Right och jag känner direkt att humöret börjar vända. Kvällens drink visar sig vara inte bara billig utan dessutom riktigt god. Jag går tillbaka till killkompisen jag ignorerade på festen och pratar glatt med honom en stund. Jag drabbas alltid av dåligt samvete när jag försummat någon som visat förtroende och uppskattning för mig. "Ja, vad roligt! Det kommer säkert gå bra! Det är bara att köra." säger jag utan att veta vad det är jag har sagt riktigt, och än mindre vad det är han har sagt, och glider vidare till nästa rum. Tänk att tristess så fort kan förvandlas till lust och glädje. Jag tar en drink till och börjar röra mig mot dansgolvet. Dammit! Vilken söt flicka, där borta i hörnet, ja, alldeles där bredvid högtalaren. Står och pratar med en kompis men sneglar hitåt, det är jag alldeles säker på. Självsäkert rör jag mig bort mot dem. Kan du lära mig det där danssteget? Haha, det är ju skitbra, det perfekta danssteget till vilken Pet Shop Boyslåt som helst. Du är ett geni! Hon fnissar och visar mig hur man gör. Ungefär tio meter bakom oss står en kille och tittar på oss med en förvånad och mycket besviken min.

Inne i den gamla teatern var det vid det här laget helt tyst, med endast små avbrott av susningar och ooh-anden. Åskådarna var förundrade över var som föregick på scenen och följde förloppet med stort intresse. Houdini hade lyckats lirka sig ur repen och var nu på väg att vika kroppen i skapandet av den mest märkliga av poser, nödvändig för att lösa det sista och största problemet: kedjorna. De satt fast kring hans mage och hans knän och det såg ut som ett omöjligt uppdrag att ta sig ur dem. Alla höll andan: Det var nu det skulle avgöras. Kvällens första droppe svett sågs falla ned från Houdinis panna där han halvlåg i sin smått omänskliga ställning. Skulle han klara det?

Helvete! Martin, det här är det sämsta du har gjort i hela ditt liv. Varför lyssnade du på Pearl Jam, som du inte ens gillar, istället för att lyssna på din kompis, som du åtminstone gillar lite grann? Han sa det ju tydligt, det minns jag nu: brunhårig, förkärlek för blåa klänningar, charmigt leende och fräknig näsa. Han hade ju till och med pekat på henne här på klubben! Men jag hade förstås näsan nere i drinken och tankarna på annat håll. Jag springer genast ifatt honom och hans kompis, som är på väg bort från klubben. "Förlåt! Jag visste inte..." ropar jag. Han stannar upp. "Antingen har du inte lyssnat ett dugg på vad jag sagt varken här eller på förfesten, och i så fall kan du dra åt helvete, eller också snor du medvetet tjejen jag är kär i, och i så fall kan du dra åt helvete." Han ser ledsen ut, och det gör mig ledsen. Hans kompis ser rasande ut, och det gör mig rädd. Men nog ska jag kunna lösa det här. Jag och ord är som ler och långhalm. Välj rätt nu bara, Martin.

Jublet bröt ut som ett åskdunder. Folk stampade och hoppade, applåderade som besatta. Otroligt! Han klarade det! Houdini tackade och bockade och med ett stort leende drog han sig elegant undan från scenen och försvann bort. Inspirerade gick människorna hem, för nu hade de förstått att gränserna för vad en människa kunde göra låg längre fram än de dittills trott. Föreställningen hade blivit en succé och Houdini hade lyckats igen.

Situationen är rejält svår att ta sig ur, det erkänner jag. Men låt se nu: "Du, det fanns en annan tjej därinne som såg nästan likadan ut, och jag trodde verkligen att det var henne du pekade på. Visst, hon var inte brunhårig, men du vet hur hög musik de spelar på såna här ställen. Man hör inte allt, det är så mycket som försvinner i oljudet." Han tittar på mig några sekunder. Kom igen nu, ge mig förlåtelse. Förlåtelse är det finaste som finns, det vet du också. Plötsligt flinar han till, vänder på klacken och fortsätter ut i natten. Jag vänder mig om mot hans kompis och suckar. Han svarar med att ge mig en käftsmäll. Omtumlad ligger jag på marken och förstår vidden av mitt misslyckande. Jag lyckades inte lösa knipan. Det är bara att inse sanningen. Jag är ingen Harry Houdini.

Mest känd för: Houdini är den mest berömda utbrytarkungen någonsin. Utbrytarkonsten var en populär del av underhållningsindustrin för en sisådär 100 år sedan.