Jaques Derrida var under 80- och 90-talen den kontinentala filosofins starkast lysande stjärna. Hans idéer om dekonstruktionism och différance har varit extremt inflytesrika inom (den kontinentala) filosofin och kanske främst inom litteraturvetenskapen. De har även tagits upp av filmindustrin. Woody Allen, som kanske kommer på den här listan så småningom, gjorde 1997 filmen Deconstructing Harry (en av 90-talets bästa filmer), som hämtar inspiration från Derridas tankar. Men vad är det här med dekonstruktion? Vi kommer strax till det, men först måste vi notera att Derrida var intresserad av meningen hos en text eller ett ord.
Grundläggande i Derridas tänkande är att alla texter är ofullständiga, i den meningen att det inte finns en specifik, inneboende mening hos en text. Läsare av en text kan därför leka med en text precis på samma sätt som de leker med leksaker eller med varandra. En texts mening är ingenting som är stabilt eller fixerat, utan något som är subjektivt och ändrar sig med tiden. Författarens syfte med texten har dessutom ingenting att göra med textens mening att göra. Derrida lät sig inspireras av Roland Barthes och dennes Death of the Author, enligt vilken man kan bortse från författarens syfte när man analyserar en text.
Ett problem med Derrida är att han hellre pratade om vad dekonstruktionismen inte är än vad det är. Hans texter anses dessutom vara närmast oläsbara. (Jag måste tillstå att jag inte har gjort något försök.) Enligt Derrida bär en text alltid på författarens underliggande värderingar och åsikter. Dessa värderingar och åsikter är enligt Derrida oftast motsägelsefulla, och det centrala i att dekonstruera en text är att dra dem upp i ljuset. En dekonstruktion av en text ska visa att textens mening är instabil och omöjlig att bestämma. Texterna ska också dekonstrueras med avseende på vissa motsatsförhållanden (dikotomier), som t.ex. liv/död, närvaro/frånvaro och kultur/natur.
Derridas inflytande hade inte varit hälften så stort om han inte i Of Grammatology (1967) hade skrivit "il n'y a pas de hors texte". Derrida, född och uppvuxen i Algeriet (på den tiden då det fortfarande låg under franskt styre), skrev så för att han var fransktalande. Hade han talat svenska hade han kanske skrivit "det finns ingenting utanför texten". Detta har blivit närmast ett slagord bland personer som följer Derridas tankar. Allt är en text, allt kan dekonstrueras! (Som texten på flingpaketen, verkligheten eller som Harrys liv i Woody Allens film.) Av de anglosaxiska filosoferna möttes Derrida av en ganska talande kyla. Men hur annorlunda lät det inte på andra håll! De engelska litteraturvetarna välkomnade Derrida med öppna armar, och började genast ägna sig åt graciösa metafysiska spekulationer.
Vad tycker vi egentligen om Derrida? Även om hans skugga ligger nästan besvärande tung över den kontinentala filosofin, kan man inte bortse från att hans tankar har varit ganska vitaliserande och att han verkar ha varit en ganska skön filosof. Och filosofin behöver ju sina superstjärnor.
Mest känd för: att under 80- och 90-talet ha varit den kontinentala filosofins superstjärna, och för att ha introducerat ord som "dekonstruktionism" och "fallologocentrism".
Grundläggande i Derridas tänkande är att alla texter är ofullständiga, i den meningen att det inte finns en specifik, inneboende mening hos en text. Läsare av en text kan därför leka med en text precis på samma sätt som de leker med leksaker eller med varandra. En texts mening är ingenting som är stabilt eller fixerat, utan något som är subjektivt och ändrar sig med tiden. Författarens syfte med texten har dessutom ingenting att göra med textens mening att göra. Derrida lät sig inspireras av Roland Barthes och dennes Death of the Author, enligt vilken man kan bortse från författarens syfte när man analyserar en text.
Ett problem med Derrida är att han hellre pratade om vad dekonstruktionismen inte är än vad det är. Hans texter anses dessutom vara närmast oläsbara. (Jag måste tillstå att jag inte har gjort något försök.) Enligt Derrida bär en text alltid på författarens underliggande värderingar och åsikter. Dessa värderingar och åsikter är enligt Derrida oftast motsägelsefulla, och det centrala i att dekonstruera en text är att dra dem upp i ljuset. En dekonstruktion av en text ska visa att textens mening är instabil och omöjlig att bestämma. Texterna ska också dekonstrueras med avseende på vissa motsatsförhållanden (dikotomier), som t.ex. liv/död, närvaro/frånvaro och kultur/natur.
Derridas inflytande hade inte varit hälften så stort om han inte i Of Grammatology (1967) hade skrivit "il n'y a pas de hors texte". Derrida, född och uppvuxen i Algeriet (på den tiden då det fortfarande låg under franskt styre), skrev så för att han var fransktalande. Hade han talat svenska hade han kanske skrivit "det finns ingenting utanför texten". Detta har blivit närmast ett slagord bland personer som följer Derridas tankar. Allt är en text, allt kan dekonstrueras! (Som texten på flingpaketen, verkligheten eller som Harrys liv i Woody Allens film.) Av de anglosaxiska filosoferna möttes Derrida av en ganska talande kyla. Men hur annorlunda lät det inte på andra håll! De engelska litteraturvetarna välkomnade Derrida med öppna armar, och började genast ägna sig åt graciösa metafysiska spekulationer.
Vad tycker vi egentligen om Derrida? Även om hans skugga ligger nästan besvärande tung över den kontinentala filosofin, kan man inte bortse från att hans tankar har varit ganska vitaliserande och att han verkar ha varit en ganska skön filosof. Och filosofin behöver ju sina superstjärnor.
Mest känd för: att under 80- och 90-talet ha varit den kontinentala filosofins superstjärna, och för att ha introducerat ord som "dekonstruktionism" och "fallologocentrism".
Listan är i högform igen! Weiner är en märkligt bortglömd intellektuell. Enda anledningen till att jag känner till honom är att jag har hört Lars Ingelstam nämna honom i förbigående. Stora guldstjärnor för att ni har kommit ihåg honom! :) Sedan ska det också tilläggas att Derrida är en av få riktigt snygga filosofer.
SvaraRaderaListan är verkligen i högform. Jag blir bara mer och mer övertygad om att det var rätt att placera Wiener på listan. Ja, det vimlar väl inte av snygga filosofer direkt. Det är kanske är Sokrates fel, eftersom han har blivit sinnebilden för hur en filosof ska vara och se ut. Och Sokrates var ju enligt samtida bedömare ruskigt ful.
SvaraRaderaAh! På tiden!
SvaraRaderaDerrida är faktiskt inte så knepig att läsa som hans rykte vill mena. Han är en rätt god stilist, särskilt om man jämför med vissa andra filosofer (tyskar, i synnerhet).
Vad gäller snygga filosofer skulle jag vilja nämna Wittgenstein. Han har en alldeles särskild sorts fängslande vildhet i blicken.
Kontinentalfilosofins riktigt stora brottsling när det gäller att generera oläsbar smörja är väl snarare Heidegger än Derrida. Fast det vore väl lite väl magstarkt att ha med honom på en sådan här lista.
SvaraRaderakalle: Såpass! Jag känner mig inte sugen att ta mig an Derrida, men det är kul att höra att det finns avvikande åsikter.
SvaraRaderaHenrik: Hehe, ja. Derrida är lätt att förstå i jämförelse med Heidegger, som jag faktiskt har läst. Det var ingen trevlig upplevelse, även om jag uppskattade vissa delar.
Nja, håller nog med Soldal här. Derrida känns ändå en smula tveksam. Åtminstone så här högt. Efter att ha läst lite litteraturvetenskap så är mitt bestående intryck att den som inte kan bli riktig filosof kan åtminstone bli litteraturteoretiker.
SvaraRaderaDå är jag definitivt mer imponerad av Heidegger som har mer nyttigt att säga (jag menar den sene Wittgenstein, som jag är mer förtjust i än den tidige, talar i stort sett om samma sak som honom) om man bortser från hans djävla sätt att skriva.
Det slår mig som märkligt att använda ordet "nyttigt" för att beskriva Heidegger och Wittgenstein, två män vars främsta bidrag till den intellektuella historien har varit att försöka utplåna filosofin inifrån. :p Derridas idéer har ju, i alla fall, uppenbarligen användningsområden utanför akademisk filosofi. :)
SvaraRaderaVad gäller filosofer och litteraturteoretiker är min uppfattning snarast den omvända: litteraturteori verkar mycket svårare. Där måste man ju ha fantasi. :\