50. Saul Bellow

Det kryllar av judiska nobelpristagare och inte har man läst särskilt många av dem. När vi diskuterade urvalet till listan, så insåg vi ganska snabbt att vi omöjligt kunde skaffa oss en uppfattning om alla, och att vi helt enkelt fick vara något godtyckliga i valet av vem som skulle få vara med. Saul Bellow blev den lyckliga. Varför? Tja, jag råkade äga några böcker, han såg skön ut på ett fotografi, det stod något intressant i någon Wikipediaartikel o.s.v... Efter att ha läst en novellsamling plus baksidorna på x antal böcker, så började också en kärlek och ett genuint intresse att växa fram för denne berättare. Som kulturnörd satt jag med en självgod min och myste åt alla referenser till ditt och datt, som Seinfeldbeundrare drog jag på munnen åt den judiska humorn och som litteraturkonnässör kunde jag konstatera att en god historia berättades av en lärd man med språkbegåvning. Men jag var inte bara odrägligt nöjd under läsningen, utan också avundsjuk. Varför var alla karaktärer så jävla smarta för? Hur kunde det komma sig att Bellow och hans vänner var mer bildade när de var 15 än vad jag kommer bli på flera decennier, om någonsin? Min självgodhet omvandlades alltså till en viss oro som i sin tur gav plats för en känsla av desperation och stress. Visst, jag kanske var smart för att vara en vanlig, svensk kille, men i ett sällskap av amerikanska, judiska, intellektuella 17-åringar skulle jag framstå som efterbliven.

Bellow är en Woody Allen fast intellektuell in absurdum. Cirka två filosofer, en polsk konstnär och tre ismer namdroppas per sida i hans böcker, som i övrigt ofta kretsar kring män som går runt och tänker på sina, i alla fall delvis, ganska tragiska liv. Som exempel kan vi ta novellen "Han med foten i klaveret", från novellsamlingen med samma namn (där berättelserna ibland har kortromanens längd). Berättaren är (den intellektuelle juden!) Shawmut som i ett brev till en kvinna förklarar och ber om ursäkt för ett dumt skämt han sade till henne för 35 år sedan. Kvinnan har egentligen inte haft någon större betydelse i hans liv, förutom just detta fatala skämt då ("Doktor Shawmut, i den där mössan ser ni precis ut som en arkeolog" "Och ni ser ut som nånting jag just har grävt upp"). Ni märker, samma komiska besatthet vid små detaljer i interaktionen med andra människor, som präglar både en Woody Allen-film och ett Seinfeld-avsnitt. Och det är både roligt och väldigt gripande att läsa Shawmuts analys av sig själv och sin eländiga skämtsamhet. Det är en gammal man som närmar sig slutet av livet som talar, och att han inte har kunnat släppa denna gamla händelse är tragikomiskt på ett sätt som många människor säkert kan känna igen sig i. Skämtet blir som en symbol för hela hans liv, och brevet till miss Rose (som kvinnan heter) blir på ålderns höst en slags uppgörelse med detta liv.

Jag kommer säkert vara som Shawmut när jag blir gammal, eftersom jag i så hög grad är sådan nu. Kanske skriver jag ett långt brev (späckat med referenser till filosofer, författare och konstnärer) till den sedan länge döde Bellow och beklagar mig över den osäkerhet och de analyser över min egen intelligens som hans böcker inplanterade i mig som ung. Kanske vinner jag Nobelpriset. Kanske hamnar jag på tre judiska intellektuellas lista över de 100 bästa svenskarna någonsin därför att "det stod något intressant i någon Wikipediaartikel" om mig. Man kan ju i alla fall hoppas på det, såvida jag nu inte blir en genuint lycklig Ingvar Oldsberg-figur som pensionär, vilket så klart alltid är att föredra.

Mest känd för: Nobelpristagare i litteratur år 1976. En av de största judisk-amerikanska författarna.