39. Gustav Mahler

Decennierna kring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet var Wien Europas, om inte världens, intellektuella centrum. Man kan i tanken föreställa sig Theodor Herzl, Franz Brentano, Ernst Mach och Sigmund Freud vandra omkring på Ringstrasse; Wittgenstein föddes i Wien, och det var (naturligt nog) i Wien som Wienkretsen bildades. Här vandrade, fikade och arbetade tidens skarpaste hjärnor, sida vid sida. Lite som antikens Aten, renässansens Florens, upplysningens Paris eller romantikens Berlin: en stad som sammanfattade den rådande tankevärlden. Och det var i Wien som Gustav Mahler gjorde sig ett namn. Även om Mahler aldrig riktigt accepterades av Wiens musikaliska elit, så räknas han idag som en av senromantikens viktigaste kompositörer.

Senromantiken kanske inte säger er så mycket, men då ska ni tänka såhär. Romantiken, vad var det för något? Jo, en period som vände sig mot upplysningstidens förnuftstänkande och istället la betoning på känslorna och det mystiska i tillvaron. Inom musiken var det en reaktion mot de klassiska kompositörerna: Mozart, Haydn och Beethoven brukar räknas till den så kallade Wienklassicismen. Men Beethoven var också viktig för övergången till romantiken. (Han fick ofta, precis som Goethe, personifiera geniet, som hyllades under romantiken.) Den musikaliska romantikens viktigaste tidsperiod sträcker sig från ungefär från 1815 till 1848, när kompositörer som Schubert, Schumann, Chopin, Paganini och den unge Wagner levde och verkade. Fina namn. Mahler föddes 1860, och kan av naturliga skäl inte räknas som en av de större högromantiska kompositörerna. Men inom senromantiken, där finner vi honom.

Det finns givetvis inga rätt eller fel när det gäller musik, men här kommer några åsikter ni kan tillägna er om ni vill verka vara lika kunniga som jag (försöker verka vara). Musiken av de klassiska kompositörerna kan vara fin och så vidare, men ibland får jag intrycket av att det är allt, att det inte bakom musiken döljer sig några stora och äkta mänskliga känslor. Den känslan får man aldrig av den romantiska musiken, lyssna bara på Mahlers femte symfoni. Den är storslagen, bombastisk och väldigt känsloladdad. Om det är något som kan beskrivas som svulstig musik så är det just Mahlers femte symfoni. Den koleriske dirigenten Herbert von Karajan har sagt att när du lyssnar på den så glömmer du att tid har förflutit: "A great performance of the Fifth is a transforming experience. The fantastic finale almost forces you to hold your breath." Det är så jag vill ha min klassiska musik! Känslofylld och livsavgörande. De ödesmättade trumpetljuden i början sätter nivån: man lämnas inte oberörd efter att ha lyssnat på Mahler.

Jag måste såhär i förbigående nämna att jag egentligen har dålig koll på klassisk musik. Av Mahler har jag bara lyssnat på hans femte symfoni. Detta kan förleda läsaren att tro att vi bara chansade när vi placerade Mahler på listan. Så var inte fallet! Det jag har lyssnat på av Mahler har varit trevligt. (Trevligt? Detta äckligt lagomsvenska ord! Läs "överväldigande" istället.) Och romantiken måste ju vara ganska överlägsen upplysningen eller vilken annan tidsperiod som helst. Se bara på Caspar Friedrichs tavlor eller läs något av Erik Johan Stagnelius. Det ska dessutom nämnas att Mahler i Wien hängde med Gustav Klimt, en av mina absoluta favoritkonstnärer. Allt detta gör att Mahler har sin plats på listan, och det är klart att han är lite bättre än såväl pojkdrömmar (Ford, Johansson) som franska filosofer (Derrida).

Mest känd för: att ha varit en av senromantikens störste kompositörer.

40. Scarlett Johansson

Jag minns hur jag klev in i biografen för att se Lost in Translation, en hyllad film av dotter Coppola, med den oefterhärmlige Bill Murray och nån brutta i huvudrollerna. Två timmar senare hade jag sett en film med Den Underbara Kvinnan Scarlett Johansson och nån gammal ointressant gubbe i huvudrollerna. Jag var kär.

Äsch, stryk det. Jag försöker med nåt annat.

En blick. Det var allt som behövdes. Hon fick en fråga av intervjuaren - jag minns inte vilken, och bryr mig inte heller - och den sekunden eller två som dröjde innan hon svarade log hon lite lätt och tittade djupt in i ögonen på utfrågaren. Vad som hände innan eller efter den sekunden eller två har jag ingen aning om; kanske gick jag till jobbet, eller skolan, eller så hade jag sommarlov, jag vet inte. Jag var kär.

Nej, det funkar inte. Jag kan inte ljuga. Kan kanske jag kan, men jag får inte för mamma och jag vill inte göra henne ledsen. It ain't easy tryin' to raise a man, som 2Pac sa, så nuff respect till mor och så blir det sanningen från och med nu. Nåväl, vad jag vill säga är att mitt första möte med fenomenet Scarlett inte var fyllt av nåt speciellt. Jag har ingen vacker historia att berätta. Faktum är att mitt första minne av henne är ett ganska sunkigt sådant. Jag var på luffarresa genom Europa med två killkompisar och det första vi inhandlade när vi kom till London, som var vår första anhalt, var givetvis FHMs specialutgåva: "The 100 sexiest women in the world 2005". Den som vet att Lost in Translation kom 2003 inser alltså att jag aldrig såg filmen när den kom och mig veterligen hade jag inte sett någon annan film med Scarlett heller. Hon var ny för mig. Hursomhelst, vi låste genast in oss på rummet och satte igång med att ranka alla 100 utifrån våra preferenser, något vi för övrigt gjorde flera gånger under resan. Eventuellt rankade vi dem också utifrån vissa speciella kriterier: sexigast min, vackraste bröst, osv. Ingen ska säga att vi inte utnyttjade vår tid ute i det stora Europa väl. För att komma till saken: Jag tyckte denna Scarlett Johansson var en blek, tråkig typ utan riktigt bett. Med den åsikten packad och klar kunde jag sedan nöjt koncentrera mig på den fortsatta resan och hade ingen anledning att ifrågasätta min ståndpunkt. Men när jag tre veckor senare passerade Tyskland, Danmark, Skåne och slutligen äntrade Sverige dröjde det inte länge innan det var dags för min första Scarlettfilm. Totalomvändningen var... tja, total, och jag har nog aldrig blivit så förvånad, möjligen undantaget när en kompis häromdagen lärde mig att "människorna kommer från aporna". Jag hade helt enkelt haft fel hela tiden, är vad jag försöker säga, och jag insåg det genast när jag såg rörliga bilder på henne.

Så, okej, vi har konstaterat att hon är en vacker skådespelerska. Då återstår bara frågan om hon är en bra sådan. En av mina medförfattare till denna lista försöker enträget och tjurigt som ett litet barn hävda att hon inte är det, vilket mest beror på att han vet att han aldrig kommer få ligga med henne. Det kan argumenteras att hon delvis är bra därför att hon är vacker, men det kan också argumenteras att hon är bra därför att hon är en duktig skådespelerska. Hon är bra i Match Point. Hon är definitivt inte så dålig som alla säger i Vicky Christina Barcelona (hoppas Woody misslyckades med att komma till under inspelningen förresten, så vi får se flera projekt dem emellan). I Lost in Translation är hon stundtals magnifik. Sen har hon varit med i en del kassa filmer - det ska medges - men det har Marlon Brando också varit.

Utöver detta har hon fjäskat för Tom Waits genom att spela in en skiva där hon sjunger hans låtar, och det är ändå plus i min bok. Det finns sämre alfahannar än Waits att smöra för. Och, ni vet, singeln Falling Down är faktiskt bra. Och nu ska ingen hatare komma och säga att det bara beror på producenten Dave Sitek. Om han vore så jävla bra hade han väl kunnat sjunga in skiten själv? Just det. Visst, det är möjligt att jag försvarar henne mer än jag borde, och att jag inte kan se riktigt nyktert på hela situationen. Men då får ni väl förlåta mig. Jag kan inte hjälpa det. Jag är kär.

Mest känd för: Hon är en av dagens Hollywoods hetaste skådespelerskor, i minst två bemärkelser.

41. Harrison Ford

Det har höjts vissa röster mot att Harrison Ford har hamnat så här högt på den här listan, eller rättare sagt: det har höjts EN röst, från ett ganska närbeläget håll, mot att Harrison Ford återfinns så här högt. Men nu vi snackar om en person som inte har mer än en trea på någon av Star Wars-filmerna på filmtipset.se, och en sådan person kan vi knappast ta på allvar när det ska snackas Harrison Ford.

Det är möjligt att Harrison Ford är en dålig skådespelare. Han kan till och med vara en bra skådespelare så vitt jag vet. Ford har varit med i några dåliga filmer (Air Force One), några ännu sämre filmer (K-19), och ett dussin andra som ingen har sett. Men hur många kameler kan vandra genom ett nålsöga? Varför bor Chewbacca på Endor tillsammans med Ewoker som knappt når honom till knäna? Det spelar ingen roll! Det är som Indiana Jones och Han Solo som Harrison Ford kommer att bli ihågkommen. Låt oss vara helt ärliga här, det är inte präktige Luke du ville vara som liten grabb. Du ville vara Han Solo, en skön prisjägare som glider fram genom galaxen, fäller några salta kommentarer och till slut vinner tjejen. Han Solo är befriande likgiltig inför vad som pågår i galaxen, han är dessutom sunt kritisk när Yoda börjar flumma om Kraften. Och när han till slut kommer tillbaka för att rädda Luke så känns det inte som att han på något sätt har gjort avkall på sin natur, utan det är hans sätt att frilansa lite och göra lite som han vill. ”Luke var en skön kille, lite fjollig och sådär, men ändå. Synd om han skulle sprängas till bitar.”

Harrison Ford förkroppsligar idealet om den buskiga manligheten. Kolla på bilden här nedan. Allt finns där: den sammanbitna minen, den v-ringade skjortan, det buskiga brösthåret och den uppåtriktade pistolen. Jag är egentligen inte en av dem som måste hitta fallossymboler överallt, men det är inte omöjligt att vi gillar honom som någon sorts hyllning till vår manliga virilitet. Och har inte den buskiga manligheten kommit lite i skymundan för det metrosexuella mode som sveper över jorden? Ja, jag gillar nagellack lika mycket som någon annan, men är det inte lite tråkigt att alla representanter för den buskiga manligheten har undanskuffats till samhällets mörkaste vrå? Kom Harrison Ford, Burt Reynolds och Ron Jeremy så gör vi en film!

Mest känd som: Han Solo, Indiana Jones och Rick Deckard.

42. Jaques Derrida

Jaques Derrida var under 80- och 90-talen den kontinentala filosofins starkast lysande stjärna. Hans idéer om dekonstruktionism och différance har varit extremt inflytesrika inom (den kontinentala) filosofin och kanske främst inom litteraturvetenskapen. De har även tagits upp av filmindustrin. Woody Allen, som kanske kommer på den här listan så småningom, gjorde 1997 filmen Deconstructing Harry (en av 90-talets bästa filmer), som hämtar inspiration från Derridas tankar. Men vad är det här med dekonstruktion? Vi kommer strax till det, men först måste vi notera att Derrida var intresserad av meningen hos en text eller ett ord.

Grundläggande i Derridas tänkande är att alla texter är ofullständiga, i den meningen att det inte finns en specifik, inneboende mening hos en text. Läsare av en text kan därför leka med en text precis på samma sätt som de leker med leksaker eller med varandra. En texts mening är ingenting som är stabilt eller fixerat, utan något som är subjektivt och ändrar sig med tiden. Författarens syfte med texten har dessutom ingenting att göra med textens mening att göra. Derrida lät sig inspireras av Roland Barthes och dennes Death of the Author, enligt vilken man kan bortse från författarens syfte när man analyserar en text.

Ett problem med Derrida är att han hellre pratade om vad dekonstruktionismen inte är än vad det är. Hans texter anses dessutom vara närmast oläsbara. (Jag måste tillstå att jag inte har gjort något försök.) Enligt Derrida bär en text alltid på författarens underliggande värderingar och åsikter. Dessa värderingar och åsikter är enligt Derrida oftast motsägelsefulla, och det centrala i att dekonstruera en text är att dra dem upp i ljuset. En dekonstruktion av en text ska visa att textens mening är instabil och omöjlig att bestämma. Texterna ska också dekonstrueras med avseende på vissa motsatsförhållanden (dikotomier), som t.ex. liv/död, närvaro/frånvaro och kultur/natur.

Derridas inflytande hade inte varit hälften så stort om han inte i Of Grammatology (1967) hade skrivit "il n'y a pas de hors texte". Derrida, född och uppvuxen i Algeriet (på den tiden då det fortfarande låg under franskt styre), skrev så för att han var fransktalande. Hade han talat svenska hade han kanske skrivit "det finns ingenting utanför texten". Detta har blivit närmast ett slagord bland personer som följer Derridas tankar. Allt är en text, allt kan dekonstrueras! (Som texten på flingpaketen, verkligheten eller som Harrys liv i Woody Allens film.) Av de anglosaxiska filosoferna möttes Derrida av en ganska talande kyla. Men hur annorlunda lät det inte på andra håll! De engelska litteraturvetarna välkomnade Derrida med öppna armar, och började genast ägna sig åt graciösa metafysiska spekulationer.

Vad tycker vi egentligen om Derrida? Även om hans skugga ligger nästan besvärande tung över den kontinentala filosofin, kan man inte bortse från att hans tankar har varit ganska vitaliserande och att han verkar ha varit en ganska skön filosof. Och filosofin behöver ju sina superstjärnor.

Mest känd för: att under 80- och 90-talet ha varit den kontinentala filosofins superstjärna, och för att ha introducerat ord som "dekonstruktionism" och "fallologocentrism".

43. Norbert Wiener

Åter en representant för "den smarte juden". Äntligen! Jag hoppas dock att Norbert Wiener väcker fler reaktioner än Georg Cantor. Georg Cantor var, även om han höll på med oändligheter och sådana häftiga grejer, till syvende och sist bara en matematiker. Kanske en i mängden för er. Norbert Wiener, som levde mellan åren 1894 och 1964, var däremot inte bara matematiker, han var pionjär för forskningen om artificiell intelligens, och grundade dessutom ett nytt forskningsfält - cybernetiken. På samma sätt som Darwin suddade ut gränserna mellan människa och djur ville Wiener sudda ut gränserna mellan människa och maskin.

Den cybernetiska synen på människan föddes ur en analogi mellan människan och självreglerande system. Ett självreglerande system är ett system som behåller sin jämvikt genom att anpassa sig till omgivningen, som till exempel luftvärnsrobotar som kan anpassa sin rutt allteftersom målet förflyttar sig, eller enkla termostater. (Cybernetiken föddes ur militär forskning om sådana system.) Enligt Wiener, cybernetikens fader, fungerar både maskiner och människor som självreglerande system: "Det är min tes att den levande varelsens funktionssätt och en del av de nya kommunikationsmaskinernas funktionssätt är fullkomligt likartade." Människan är sålunda i cybernetikens ögon en informationsbehandlande maskin, och den mänskliga identiteten "blott" en funktion.

För att förstå vidden av den här tanken kan vi jämföra den med den tidigare rådande synen på människan. Enligt denna syn, som så kärnfullt formulerades av Descartes, är människan en odelbar substans. Redan David Hume hade förvisso förnekat den här synen på människan, när han betraktade sig själv och inte hittade en bestående identitet utan endast "ett knippe av förnimmelser". Och att likna människan med en maskin är ingen ny företeelse. I sin anstötliga L'Homme machine (1748) skriver La Mettrie att "eftersom själens alla förmågor i så hög grad beror av hjärnans och kroppens själva organisation, att de synbarligen ej annat är än denna organisation, så har vi väl en upplyst maskin". Norbert Wiener är alltså en i raden av tänkare som har velat sudda ut skillnaden mellan människa och maskin.

Om nu medvetandet är en funktion följer det ganska naturligt att man skulle kunna efterlikna den här funktionen i en maskin. Och det är den tanken som har fungerat som en motorväg till AI-forskningen. Det ska här tilläggas att Wiener var ytterst kritisk till att betrakta människan som blott ett ting. Han förenade den här (till synes) kalla, hårda synen på människan som ett självreglerande system med stora, varma känslor för mänskligheten. Han var till exempel en av få vetenskapsmän som vägrade delta i militära forskningsprojekt efter andra världskriget. Materialist och humanist. Stort.

Mest känd för: Cybernetikens fader.

44. Mark Rothko

Abstrakt konst är ett välkänt begrepp. Att konst är "abstrakt" innebär att den, helt eller till viss del, undviker att avbilda det vi ser i verkligheten. Konst som är helt abstrakt innehåller ingen referens alls till något vi kan känna igen från sinnevärlden omkring oss, utan är kanske istället intresserad av att avbilda just själva förhållandet mellan form och färg. El Lissitzkys "proun"-målningar är ett exempel på detta. Och det är så klart lätt att tro att många av den lettiskfödde amerikanske konstnären Mark Rothkos målningar (till exempel den ovan) också är det, men nej, enligt honom själv så tar vi helt fel om vi tror det.

"I am not an abstract painter. I am not interested in the relationship between form and color. The only thing I care about is the expression of man's basic emotions: tragedy, ecstasy, destiny."

Anledningen till att Rothko är världshistoriens 44:e bästa jude står att finna i just denna sista mening, och kanske framför allt i de tre sista orden: Tragedi! Extas! Öde! Till att börja med kan man lätt tro att denne store konstnärs målningar bara är näst intill meningslösa färgsjok, ungefär som jag uppfattar vissa målningar av abstrakta expressionister som Barnett Newman, men tittar man närmare och låter sig uppslukas av dem så framträder en helt annan känsla. Ta bara Rothko-kapellet i Texas, där väggarna pryds av ett antal gigantiska svarta målningar. Första gången jag såg interiören av detta kapell var på något konstprogram på Kunskapskanalen, där den gråhårige konstprofessorn som var programledare vibrerade av fascination och vördnad för den tunga, mörkt vackra atmosfären i kapellet. Det var lätt att förstå honom. Rothkos svarta målningar gör helt enkelt ett monumentalt intryck. Trots att de är helt svarta, så lyser de och verkar nästan ha ett eget liv. Platsen är menad som en helgedom åt människor av vilken tro som helst, och är precis så som jag föreställer mig en perfekt helgedom. Anledningen till att man söker tillflykt till religion och andlighet av olika slag är ju att man för en stund vill fly bort ifrån det här med döden, livet och allt annat som är så jobbigt i vardagen. Man vill komma till en plats där allt sådant är förklarat, även om man inte riktigt fattar hur. Det går att älta mänsklighetens lidande i oändlighet, kanske med din psykolog, dina tålmodiga vänner eller med din dagbok, men det är inte förrän du kommer till en riktigt fet jävla gotisk katedral som du får allt förklarat för dig.

Rothkos bästa konst fungerar på samma sätt. Målningarna är monument över mänskliga känslor och mänsklig tragik, som överväldigar en på samma sätt som ett gigantiskt indiskt tempel, en Whitney Houston-ballad eller ett riktigt hårt knytnävsslag på käften kan göra. Det är tragedi, extas och öde på en och samma gång. Faktum är att jag tänker mig att känslor ser ut ungefär som hans tavlor. När jag föreställer mig abstrakta begrepp som "obehag", "kärlek" och "vardagstristess", så ser jag alltså något som liknar Rothkomålningar framför mig. Och då är det ju en ren självklarhet att folk blir påverkade av hans konstverk. Enligt Rothko själv har människor ofta börjat gråta framför hans målningar. Detta beror enligt konstnären på att de har "haft samma religiösa upplevelse som jag hade när jag målade dem". Kan man kommunicera en så stark upplevelse till andra genom att måla en massa färg på en stor duk, så måste man vara någon typ av geni. Jag har sedan full förståelse för om vissa tycker att det är larvigt att börja gråta över en sådan sak som några suddiga blå rektanglar på en blå bakgrund, vissa människor hatar ju helt enkelt konst över allt annat och det är ju inget att göra åt den saken. För oss som inte föraktar kulturella uttryck i allmänhet, och inte avskyr allt vad mänskliga känslor heter, så är Mark Rothko en av 1900-talets bästa konstnärer. Men man får naturligtvis tycka som man vill.

Som så många andra förträffliga människor slutade han sina dagar med dålig hälsa, upplöst äktenskap och självmord.

Mest känd för: Räknas som en av de viktigaste abstrakta expressionisterna, något han själv dock inte ville kalla sig.

45. Nostradamus

En av sakerna som inträffade den elfte september 2001 var att jag stoppade in en fryspizza från ICA i ugnen. Anledningen till att jag minns det är för att min syster ringde precis då och berättade att ett flygplan eller två hade kraschat in i World Trade Center. Så kan det gå, tänkte jag, och gick tillbaka till pizzan. Så kan det fan inte gå till, tänkte tusentals amerikaner, och sprang och köpte utgåvor av den gamle siaren Nostradamus spådomsböcker.

Tillsammans med familjen och religionen är alltså Nostradamus och liknande personer sådant folk vänder sig till i kristider. Inte så långt efter att jag satte in den där pizzan i ugnen, kanske några veckor eller så, hävdade en av min gymnasieklass allra intelligentaste damer att Nostradamus skrivit: "På den elfte dagen i den elfte månaden kommer två metallfåglar att krascha in i två höga statyer i den nya staden, och världen ska gå under kort därefter." Oj, skrämmande likt det som just hade hänt, men bra tur att New York ändå är en flera hundra år gammal stad, tänkte jag kanske då. Poängen är hursomhelst inte vad jag tänkte, utan att det på extremt kort tid hade spritts påhittade Nostradamuscitat över hela världen. Förstår ni vilken dragningskraft mannen har och har haft? Folk älskar inte bara hans egna profetior, de tillskriver honom dessutom massa snygga förutsägelser som han inte haft något med att göra.

Det är egentligen inte så konstigt. Alla människor är romantiker. Alla älskar vi sagor, historier om det förgångna och gissningar om framtiden. Vi slukar science-fiction och funderar på tidsmaskiner. Vi fascineras av det mystiska och hoppas att vetenskapen aldrig kommer ge oss svar på alla frågor. I vanliga fall inser vi att alltihop bara är påhitt. Men vid stora katastrofer uppstår behovet av förståelse och sammanhang, och då tröstar en gammal mystiker oss med sina stora profetior. Många människor tror verkligen på profetiorna. Sa jag mystiker förresten? Nostradamus levde på 1500-talet, då grenar som astrologi och alkemi räknades till naturvetenskapen. Dessutom hade han en zoroastrisk syn på världen; han trodde på läran om alla tings periodiska återkomst. Så Nostradamus observerade helt enkelt noggrant tidens händelser och gjorde sina förutsägelser utifrån detta. Han var med andra ord inte fullt så flummig som man först kan tro. Och en sjukt bra läkare var han också.

Det känns egentligen inte så roligt att prata om Nostradamus liv, då man istället kan ge sig på det han sa och hur folk har tolkat det. Vill ni veta mer om honom som person får ni gå in på hemsidan www.google.se och leta vidare därifrån. Låt oss nu se på några exempel från hans poetiska och dunkla texter. Först en varning bara: han var från Frankrike, så risken att han bara var full av avancerat struntprat är därför automatiskt väldigt stor.

En av alla sakerna som Nostradamus förutsåg var första världskriget. Detta ser vi i flera strofer, bland annat denna:

Kort blir regimen, lämnad åt de båda:
tre år, sju månader får kriget rå;
sen tempeltjänarna skall slåss, med våda -
segern skall ledarn från Armenien få.

Tre år och sju månader efter att Ryssland gått in i kriget var det dags för fredsfördraget i Brest-Litovks, ett föredrag slutet av maktahavarna Lenin och Trotsky. Sen blev det massa käbbel i landet och vid Lenins död fick Trotsky och Stalin makten. Dessa kallades tydligen för något som kan översättas till ungefär tempeltjänare och ledaren som åsyftas i strofen ovan tänker man sig vara Stalin, som inte var från Armenien utan Georgien. Men å andra sidan tillhörde ju de två länderna samma republik ett år eller så efter första världskriget, och både ingick sedan i Sovjetunionen. Det är nära nog. Inte ska vi bråka om småsaker.

Ungefär så här fortsätter det. Men vi tar ett exempel till.

Asketen nio år har fred vid makten -
sen grips han av så våldsam blodtörsts brand
att på ett folk han laglöst börjar slakten,
dräpt av ett nytt med större långmods hand.

Hitler käkade katolsk fasteföda, vegetarian som han var, och kvalificerar sig därmed som asket. Relativ lugn och ro vid makten hade han mellan 1933 och 1941 innan saker och ting på allvar började gå snett. Folket han slaktade är förslagsvis polackerna, eftersom det då stämmer fint att ryssarna sedan i lite långsammare takt, "med större långmods hand" tog död på stackarna.

Vidare till filmens uppkomst:

Sublima kroppar skall bli ändlöst sedda
för ögats lins och snart sig visa så:
med enbart framsida, osynligt ledda.
Den helga bönens tal skall minska då.

Kropparna på skärmen kan säkert uppfattas som "sublima" och ändlöst sedda blir de förstås också, under förutsättning att det inte är nån skitfilm de spelat in som ingen vill se, samt att teknikerna sköter sitt restaureringsjobb väl. "Enbart framsida" - tja, man kan ju inte direkt gå bakom teven och titta på personerna på skärmen från ett annat håll. Sen vet vi ju förstås också att film och annan kultur till stor del blivit vår tids religion, säkert enligt något sätt att se på saken åtminstone. Om inte annat vet man att gudstjänstbesöken minskat i och med televisionens utbredning.

Ska man tro hans lärjungar och uttydare har Nostradamus förutsett varenda jävla krig och varenda person som varit och kommer vara någon sen hans egen tid och fram till den yttersta tiden och det tusenåriga fredsriket, när det nu kommer (år 2779, är ett Nostradamusförslag). Men hur skicklig mannen än var, så tycks han inte ha kunnat förutse att rapparen Nas skulle döpa sitt fjärde soloalbum till Nastradamus. Eller så brydde han sig helt enkelt inte om det.

Mest känd för: att ha skrivit massa dunkla strofer som folk sedan kastat om och sammanfört till små profetior om alla stora händelser som inträffat sedan profetens levnad.