60. Friedensreich Hundertwasser

När jag besökte Österrike i somras (Vad är grejen med att göra en stundtals fantastisk match mot Spanien för att sen fullständigt mjäka sig igenom Rysslandsmatchen och på så vis åka ur turneringen? Vikingarna hade vänt sig i sina båtgravar om de bevittnat skiten.) skrev jag sedan något om att "Österrike är landet som är mest känt för Hitler och källare" och även om det visserligen är sant, så är det ju inte riktigt Österrikes fel. Ni förstår, media är en stor aktör i formandet av vår mentala bild av de flesta fenomen här i världen, så även begreppet Österrike. Vi måste alla lära oss att se med klara ögon, ifrågasätta, tänka kritiskt, göra uppror, släppa fram andra kulturer i tevesofforna, sluta upp att köpa icke-ekologisk mat, säga "jag älskar dig" oftare, köpa Al Gores miljöfilm osv osv. Det jag försöker säga är att media ska klandras för att fler känner till Josef Fritzl än Friedensreich Hundertwasser.

Nu är i och för sig Hundertwasser död sen åtta år tillbaka, men ändå, jag hade hellre sett tidningslöpsedlarna skrika ut "Hunden har gjort det igen! Ett nytt hus som får människor att häpna!" än "Fritzl har gjort det igen! Våldtagit ännu ett barnbarn!". Men som vi vet så säljer sex, tragiskt nog, bättre än nästan allting annat. Därför antar jag att det är min uppgift, mitt kall om ni så vill, att berätta för er om denna fantastiska arkitekt, målare, skulptör och skäggbärare.

En vanlig slentrianåsikt är att barn har bättre fantasi än vuxna. Man hyllar deras nittiofjärde teckning föreställande samma gråbruna "rymdraket" som ett under av kreativitet och skaparlusta. När man är vuxen är man gammal och trött, har ingen oskyldig glädje eller fantasi kvar och man kan inte lära sig några nya språk. Det där vet ju alla. Bara ett problem: någon glömde upplysa Hundertwasser om vad som gällde. Hans målningar är vad barn försöker göra, hans arkitektur är vad barn hade gjort om de kunnat. Hundertwasser var aktiv länge, även på den tiden droger inte var farligt, och ibland misstänker jag att han var under inflytande när han kom på sina idéer eller målade sina tavlor. Samtidigt vill jag inte kalla hans produktioner varken flummiga eller manande till världsfred, och därmed får jag nog vara så god att skrota droghypotesen. Killen var helt enkelt ett skämtsamt geni, en sprudlande förgyllare.

Hundertwasser är mest känd för sin arkitektur och undra på det. Några coolare husritningar hade inte skådats sen Gaudí ville göra fantasy av kyrkobyggnader. Många av hans byggnader ger en lustiga huset-känsla, fast lustigt och häftigt på riktigt, inte bara för femåringar. Men den som nöjer sig med att rita byggnader heter inte Hundertwasser, och mannen gjorde i sann konstnärsanda en hel massa annat, t ex filosoferade, vilket bland annat ledde till nakna performanceframträdanden och annat roligt.

Medan den excentriske konstnären Piet Mondrian ville att saker skulle vara raka (och hade således ordentligt svårt för såväl kvinnor som natur) så inspirerades Hundertwasser av alla möjliga oregelbundenheter i naturen. Träd blandades in i byggnaden och golven gjordes ojämna som i en skog. Jag hörde nångång när jag var liten att överdrivet ordningssamma människor försöker kompensera för ett kaotiskt inre, något jag, mitt i högar av kläder, smuts och obetalda räkningar, alltid nickat instämmande till. Vi kan väl lite sådär okritiskt tänka oss att även det omvända gäller och vips så har vi konstaterat att såväl undertecknad som Hundertwasser är två harmoniska och trygga människor. Enda skillnaden dem emellan är att den senare hade en konstnärlig förmåga den förre inte kan drömma om, och uppenbarligen knappt ens har förmåga att skriva om, den kassa jäveln.

Mest känd för: sin halvgalna och fantastiska arkitektur.