46. Burt Bacharach

Jag har som de flesta hyfsat intellektuella personer haft en period i mitt liv när jag trodde att det fanns kulturella uttryck som var mer "äkta" än andra. När det var inne att bilda pojkband en masse avfärdade jag dem på grund av att de var kommersiella. Deras musik gick ut på att sälja skivor. Usch. Istället vände jag mig till blueskillar som Robert Johnson och Leadbelly, och lo-fi-inspelningar av indieband där det knappt gick att urskilja melodin. Jag tog bluesen och lo-fi-inspelningarna som äkta, okommersiella musikaliska uttryck. Nu har jag växt en smula. Varje gång någon avfärdar disco som kommersiell och ytlig så svarar jag "och?" och dansar på. Nu är Burt Bacharach knappast disco, men hans musik kan lätt avfärdas som "easy listening" och "lounge", och sådana ord har givetvis en negativ klang i botten. Varför? Varför måste bra musik vara krånglig eller komplicerad musik? Bra musik ska enligt den här uppfattingen inte bara vara äkta och genuin, den ska också vara komplicerad och svår att lyssna på. Men den ska fortfarande vara avskalad, unplugged som man säger. Och helst ska musikern dö på kuppen, ta självmord eller dö av en överdos, i protest mot den kommersiella, tomma och kalla musikvärlden.

För yngre läsare är Burt Bacharach killen med den vita hårmanen som spelar piano i Austin Powers. Men för oss lite mer ärrade musikintresserade är Burt Bacharach killen med den vita hårmanen som tillsammans med Hal David ligger bakom en otrolig mängd pophits från 60-talet och framåt. Vissa jämför Bacharach och Davids låtfabrikation med de evergreens som strömmade ut ur Tin Pan Alley. Deras mest kända låt är antagligen "Raindrops Keep Falling on My Head" som skrevs till filmen Butch Cassidy and the Sundance Kid. (Där, som bekant, Paul Newman spelar huvudrollen.) Men det är främst för låtarna som Bacharach och David skrev till Dionne Warwick som gör att Bacharach tar en stabil plats så här högt på listan. Låtar som "Walk On By", "I Say a Little Prayer", "Don't Make Me Over" och "I'll Never Fall In Love Again" är utmärkta exempel på både Bacharachs låtskrivartalang och Warwicks underbara röst. Det är såklart löjligt att prata om tidlösa låtar, eftersom vilka låtar som överlever har lika mycket med tillfälligheter som med kvalitet att göra. Men Bacharach och Davids låtar är åtminstone tidlösa i den bemärkelse att de har tolkats av väldigt många olika artister. Lyssna bara på Rahsaan Roland Kirks tolkning av "I Say a Little Prayer", Luther Vandross tolkning av "Anyone Who Had a Heart" och, givetvis, Isaac Hayes tolkning av "Walk On By" (sök gärna upp den episka 12-minutersversionen som finns på skivan Hot Buttered Soul.)

Jag har försökt att inte länka sönder den här texten, men det är nästan omöjligt att undvika när det handlar om Burt Bacharach. För några år sedan är det möjligt att jag hade beskrivit Dionne Warwick som "äkta", och alla former av "easy listening" som musikens motsvarighet till simpla kioskromaner. Och därmed hade jag, på ett ganska lustigt vis, på samma gång hyllat och avfärdat Burt Bacharach. Jag tror vi gör bäst om vi helt enkelt skippar snacket om "äkta" eller "oäkta", och istället fokuserar på andra saker, som till exempel om det är bra eller dåligt. Och Burt Bacharach är bra. Förbannat bra. Och det är ju ändå vad den här musikgrejen i slutändan handlar om.

Mest känd för: att tillsammans med Hal David ha skrivit en otrolig mängd eleganta pophits, lika grundmurade i den amerikanska musiktraditionen som vilken låt av Irving Berlin som helst.