88. Malcolm McLaren

Det bästa med punken, förutom Buzzcocks, var att den inspirerade till 80-talets indiepop och D.I.Y-attityd. Det sämsta med punken, förutom att den inspirerade till 80-talets hardcore och D.I.Y-attityd, var att den tog, och fortfarande tar, fokus från den erans verkligt fantastiska stil: discon. Men vi ska vara glada att punken dök upp, för oavsett vad ni tycker om den i sig eller om det som den inspirerade till senare, så är jag ganska säker på att ni gillar det bättre än Genesis. Vilket var ungefär vad punken gjorde uppror mot.

Malcolm McLaren verkar tidigt ha varit en ganska osympatisk människa. En uppmärksamhetshora som var sådär häftigt rebellisk och sysslade med massa "konstnärliga" politiska och sociala projekt - vilket jag antar innebär att han kissade på slott och drog ned kjolen på celebriteter. Det är det fina med att vara konstnär, man kan leva ut sina perversa lustar i lugn och ro: "Men älskling, jag vill inte, det gör så ont..." "Jag vet sötnos, men vi måste göra uppror mot staten. Visste du att det är regeringen som vill få alla att använda sig av missionären? Så att de har koll på oss. Vill du vara som dem? Gör det här för konsten! Vi måste göra ett statement!" I alla fall, han flummade runt precis som alla andra i slutet av 60-talet och landade tillslut tillsammans med sin designer i London där han öppnade klädbutik. Sen kom Johnny Rotten in i butiken med en tisha som hatade Pink Floyd och resten är tvåackordshistoria. McLaren blev manager för punkens förmodligen viktigaste band, Sex Pistols, och klädde ut stackarna i begagnade, trasiga och allmänt förjävliga kläder. De sjöng lite om anarki. England flippade, sprang runt i chock och visste inte vad det skulle göra.

Är McLaren med på listan på grund av att han delvis låg bakom punkvågen, eller åtminstone punkens stora genomslag? Tja, det kanske var därför mina medförfattare röstade på honom, men själv var det förstås för hans bisarra musikaliska utflykter på 80-talet - tycker ni att Neil Young hittade på mycket konstigt det årtiondet så har ni jämfört honom med fel människor. McLaren kommer ur 70-talet som punkfarbror, men inleder det nya årtiondet med att hjälpa till att popularisera hiphop i Storbritannien, följer sedan upp det med att göra elektronisk spoken word-pop av operan Madame Butterfly och avslutar årtiondet med att göra en skiva kallad Waltz Darling, där han försöker... jag vet inte vad. (Allmusics fullständiga recension lyder: "More stunning musical juxtapositions — "The Blue Danube" with bass playing by Bootsy Collins and a guitar solo by Jeff Beck, and more.") Så glöm nu alla bilder ni hade av en sunkig, pengasuktande manager i fula kläder och ersätt den med en ny, fräsch bild av en man som gjorde fantastiska pophits. Hurra McLaren! Ge oss mer disco!

Mest känd för: Han satte mer eller mindre ihop bandet Sex Pistols och var manager åt dem.