Supersöndag idag! Detta innebär att vi publicerar tre judar på en och samma dag. Innan ni läser om nr. 93 på listan föreslår jag alltså att ni kollar upp 95 och 94 först, om ni vill få hela listan i sin rätta ordning.
Arthur Koestler alltså: Var ska man börja någonstans med denne man? Ungraren (och sedermera engelsmannen) gick från kommunism till anti-kommunism, skrev stora romaner, deltog i spanska inbördeskriget, hade en flört med Simone de Beauvoir, presenterade en ny teori om de ashkenaziska judarnas härkomst, pratade tyska, ungerska, engelska, franska, hebreiska och ryska, har beskyllts för flera våldtäkter, var en utav de första att experimentera med LSD och avslutade sitt dramatiska liv med att ta gift tillsammans med sin fru.
Koestler verkar till synes ha varit en extremt aktiv människa, som ville medverka i så många debatter och rörelser som möjligt; den där sortens person som är med i 100 föreningar och känner alla. Han var dessutom högst begåvad, både språkligt, naturvetenskapligt och konstnärligt. Sådana personligheter har alltid fascinerat mig och många andra. För min del handlar det om en stor respekt för hur någon kan orka vara så aktiv. När jag själv vaknar klockan 11 på förmiddagen har jag oftast inte lust att företa mig någonting, framåt 17.30 (när jag ätit frukost, duschat och läst tidningen) så tar jag pliktskyldigt tag i saker som jag måste göra (både tråkiga saker, som att sitta i Försäkringskassans telefonkö i en halvtimme, och roligare, som att skriva om Arthur Koestler), men när klockan på stadens kyrka har slagit nio slag så orkar jag bara titta på film resten av kvällen/natten. Med en sådan tillvaro kommer man inte långt här i livet, men jag antar att det är en fas jag måste gå igenom.
Frågan är om Koestler någonsin kände sig lite overksam. Det känns tveksamt efter att ha läst om honom. Jag tror att brinnande personligheter som han ofta har en stor rastlöshet inom sig, och vad är väl drogexperimenterande och våldtäkter om inte ett utlopp för rastlöshet? Det kanske kommer med paketet när man beställer en nitisk synare av nazistiska och kommunistiska förbrytelser, en stor författare, en ivrig debattör av allting och ett allmänt geni i en och samma person? Det finns ju något lite läskigt i människor som genom sin blotta personlighet får makt över andra på det sätt som Koestler hade. Han själv led visserligen av både Parkinsons sjukdom och leukemi när han tog livet av sig, men hans fru, som begick självmord samtidigt, var till synes frisk. Jag är säkert inte ensam om att tycka att det finns något mycket obehagligt över detta. Självmordspakter är aldrig roligt, men det blir på något sätt extra hemskt när det bara är den ena som har en uppenbar anledning till självmordet. "Ja, ja, men ska du ta livet av dig, så kan ju lika gärna jag passa på också". Eller ännu mer tragiskt: "Om du begår självmord finns det ingen anledning för mig att leva längre".
Nu låter det som att Arthur Koestler var en dålig människa, eller möjligtvis som om jag tycker att bra människor egentligen är dåliga, och så är det naturligtvis inte. Jag har snarare en så stor förundran för universalgeniet Koestler, så jag måste hitta sprickor i fasaden för att inte bländas totalt av hans person. Och så vill jag vill så klart förstå honom för att kunna bli mer som honom. När han var i min ålder så hade han redan hunnit avbryta sina universitetsstudier (med en månad kvar) för att flytta till en kibbutz i Israel. Snart är jag där jag också.
Mest känd för: Romanen Natt klockan 12 på dagen, som handlar om terrorn i Sovjetunionen under Stalins styre. Sin mångkunnighet.
Arthur Koestler alltså: Var ska man börja någonstans med denne man? Ungraren (och sedermera engelsmannen) gick från kommunism till anti-kommunism, skrev stora romaner, deltog i spanska inbördeskriget, hade en flört med Simone de Beauvoir, presenterade en ny teori om de ashkenaziska judarnas härkomst, pratade tyska, ungerska, engelska, franska, hebreiska och ryska, har beskyllts för flera våldtäkter, var en utav de första att experimentera med LSD och avslutade sitt dramatiska liv med att ta gift tillsammans med sin fru.
Koestler verkar till synes ha varit en extremt aktiv människa, som ville medverka i så många debatter och rörelser som möjligt; den där sortens person som är med i 100 föreningar och känner alla. Han var dessutom högst begåvad, både språkligt, naturvetenskapligt och konstnärligt. Sådana personligheter har alltid fascinerat mig och många andra. För min del handlar det om en stor respekt för hur någon kan orka vara så aktiv. När jag själv vaknar klockan 11 på förmiddagen har jag oftast inte lust att företa mig någonting, framåt 17.30 (när jag ätit frukost, duschat och läst tidningen) så tar jag pliktskyldigt tag i saker som jag måste göra (både tråkiga saker, som att sitta i Försäkringskassans telefonkö i en halvtimme, och roligare, som att skriva om Arthur Koestler), men när klockan på stadens kyrka har slagit nio slag så orkar jag bara titta på film resten av kvällen/natten. Med en sådan tillvaro kommer man inte långt här i livet, men jag antar att det är en fas jag måste gå igenom.
Frågan är om Koestler någonsin kände sig lite overksam. Det känns tveksamt efter att ha läst om honom. Jag tror att brinnande personligheter som han ofta har en stor rastlöshet inom sig, och vad är väl drogexperimenterande och våldtäkter om inte ett utlopp för rastlöshet? Det kanske kommer med paketet när man beställer en nitisk synare av nazistiska och kommunistiska förbrytelser, en stor författare, en ivrig debattör av allting och ett allmänt geni i en och samma person? Det finns ju något lite läskigt i människor som genom sin blotta personlighet får makt över andra på det sätt som Koestler hade. Han själv led visserligen av både Parkinsons sjukdom och leukemi när han tog livet av sig, men hans fru, som begick självmord samtidigt, var till synes frisk. Jag är säkert inte ensam om att tycka att det finns något mycket obehagligt över detta. Självmordspakter är aldrig roligt, men det blir på något sätt extra hemskt när det bara är den ena som har en uppenbar anledning till självmordet. "Ja, ja, men ska du ta livet av dig, så kan ju lika gärna jag passa på också". Eller ännu mer tragiskt: "Om du begår självmord finns det ingen anledning för mig att leva längre".
Nu låter det som att Arthur Koestler var en dålig människa, eller möjligtvis som om jag tycker att bra människor egentligen är dåliga, och så är det naturligtvis inte. Jag har snarare en så stor förundran för universalgeniet Koestler, så jag måste hitta sprickor i fasaden för att inte bländas totalt av hans person. Och så vill jag vill så klart förstå honom för att kunna bli mer som honom. När han var i min ålder så hade han redan hunnit avbryta sina universitetsstudier (med en månad kvar) för att flytta till en kibbutz i Israel. Snart är jag där jag också.
Mest känd för: Romanen Natt klockan 12 på dagen, som handlar om terrorn i Sovjetunionen under Stalins styre. Sin mångkunnighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar