27. Garri Kasparov

Den som säger att schack inte är en sport och klagar på att spelet inte är tillräckligt fysiskt för att räknas till kategorin, känner uppenbarligen inte till matchen om VM-titeln mellan Garri Kasparov och Anatolij Karpov, med start 10 september 1984. En av de mest berömda, utmattande och slutligen skandalösa matcherna som utspelats. Därtill också det verkligt stora genombrottet för Garri Kasparov, den ryske juden som kanske är världshistoriens bästa schackspelare. Men jag vill inte börja med den matchen, utan jag vill börja i Reykjavik, 12 år tidigare.

Schackhistoriens allra mest berömda match, möjligen Antonius Blocks omgång mot Döden eller Kasparovs match mot datorn Deep Blue förutan, är nämligen den som utspelades under kalla kriget, 1972, mellan amerikanen Bobby Fischer och ryssen Boris Spasskij. Den geniale, stolte och individuelle Amerikanen (ja, med stort a) Fischer mot den systematiska, ur det ryska kollektivet sprungna kommunisten (han var ju ryss!) Spasskij. Tidningarna blåste på: här har vi århundradets match! Utmanaren Fischer ska försöka klå den regerande världsmästaren.

Det hela inleddes med att Fisher inte ville dyka upp på grund av den ynkliga prissumman, och fortsatte med att han i ett av finalpartierna lämnade walk-over eftersom arrangörerna vägrade ta bort kameror och åskådare som störde honom. Efter mycket om och men, och en hel del psykologiska turer hit och dit, lyckades Fischer vända matchen och som förste amerikan vinna världsmästartiteln. Kanske var Fischer nöjd nu, och kunde lägga tankarna han framlade i sin artikel från 1963, The Russians Have Fixed World Chess, åt sidan. Men nej, Fischer fortsatte att sätta massa egensinniga krav och då de inte kunde tillgodoses vägrade han ett par år senare att möta utmanaren Karpov, som från och med då var den i särklass bästa aktive schackspelaren. Geniet Fischer hade ersatts av geniet Karpov, som mosade allt i sin väg. Fram till 1984. In på scenen klev en 21-årig yngling, en talang som trots att han imponerat i kvalifikationsturneringarna givetvis var underdog i finalen.

I den klassiska Reykjavikmatchen spelades finalen i bäst av 24 matcher, men det hade man slopat vid det här laget. Det krävdes visserligen bara sex segrar för att säkra den slutgiltiga segern, men det fanns ingen gräns för hur många partier remi som kunde spelas, och därmed ingen gräns för antalet partier. Karpov såg ut att få en lätt match, då han tidigt gick upp i en 4-0-ledning. Endast fem partier hade då gått till remi, vilket uppenbarligen inte är särskilt mycket. Har man svart pjäs är remi ett bra och normalt resultat, ungefär som att defensivt spela sig till oavgjort på bortaplan i fotboll. Men Kasparov böt plötsligt taktik och började sakta men säkert ta sig tillbaka in i matchen. Han hade också en hemlig taktik; han visste att Karpov var äldre och hade sämre fysik. Kasparov satsade således på att trötta ut sin motståndare. Det 32:a partiet blev Kasparovs första seger och det stod då 5-1 till Karpov. Det hade gått några månader vid det laget och Karpov började helt klart se sliten ut. Parti 47 och 48 gick båda till Kasparov.

Det var då det märkliga inträffade. Världsschackförbundets president Florencio Campomanes tyckte att det fick vara nog och bröt matchen, den 27:de januari 1985, vid ställningen 5-3 till Karpov. Karpov, som gått ner 10 kg under matchens gång och efteråt kurerade sig i tre månader på särskild ort, behöll sin titel. Det luktade maskopi och Kasparov blev ursinnig. Reglerna som tillät ett oändligt antal partier ändrades och man återgick till systemet med 24 stycken.

Kasparov tog redan senare det året revansch och blev 22 år gammal den yngste världsmästaren i schack någonsin. Han skulle komma att vinna rekordmånga 10 Schack-Oscar, ett pris som efter en omröstning av världens experter delas ut till bäste schackspelare varje år. Han låg i världstoppen från början av 80-talet och ända fram till 2005 då han pensionerade sig för att istället syssla med politik och författarskap. På 90-talet blev han känd för sin förlust mot en dator, även om det hela verkar vara lite suspekt. Trots alla framgångar och all berömmelse kan det ändå vara värt att ställa sig frågan: Är en mästare i schack, även om han är historiens bäste, värd en hög placering på en sådan här lista?

Ja. För säga vad ni vill om tetris, fotboll eller kluns; schack måste vara det perfekta spelet. Det är fullkomligt genialt i sin enkelhet, samtidigt som spelet har potential att bli otroligt komplext. Schack har en lång och stolt historia och förekommer ofta i olika sammanhang (hos Henrik VIII, Det sjunde inseglet, den där hinduiska legenden, Albertus Pictor m.m) och att då vara bäst på ett så ädelt spel är givetvis fantastiskt stort.

Professurer i avancerad matematik, visst. Nobelpris i whatever, jaja. Men frågan är om någonting ger en sån intellektuell respekt som att vara en oslagbar schackspelare. Schack = sinnebilden av smarthet.

Mest känd för: att vara historiens kanske bästa schackspelare, och tillsammans med judehataren och WTC-attackhyllaren Bobby Fischer den mest profilstarka. Känd för sina matcher mot datorn Deep Blue, där han vann en och (mer uppseendeväckande) förlorade en match.