26. Alejandro Jodorowsky

En svartklädd man med cylinderhatt och ett parasoll i handen kommer ridandes på en svart häst. Han kliver av hästen och av kliver också en naken liten pojke som har suttit på hans axlar. Mannen med parasollet ger pojken en tygnalle och ett porträtt av pojkens mor, och säger: "Du är sju år idag. Du är en man nu. Begrav din första leksak och porträttet av din mor." (Fast på spanska.) Pojken gör så, och under tiden tar mannen fram en flöjt och börjar spela på en melodi. Det här är öppningsscenen i El Topo, och från det ögonblicket visste jag att jag skulle gilla såväl filmen som Alejandro Jodorowsky. Och när filmen därefter fortsätter med beskriva mullvadens liv ("el topo" betyder "mullvaden" på spanska), förstod jag att jag skulle älska allt som har med Jodorowsky att göra. En överilad reaktion kanske, men som jag inte har haft anledning att ångra.

I filmen rider huvudpersonen, El Topo, Mannen med parasollet, Mullvaden eller vad ni nu än vill kalla honom, ut i öknen för att möta världens bästa skyttar. Sedan händer en massa konstiga och bisarra saker, med symbolik hämtad från både kristendomen och österländsk filosofi. El Topo kan beskrivas som en pastisch på västerngenren, men med en skön surrealistisk känsla rakt igenom. Om Sergio Leone och Luis Buñuel hade slagit samman sina påsar, hade de kanske fött fram en liknande film. Alejandro Jodorowsky är den främsta företrädaren för vad jag kallar surrealistisk västern, och det är givetvis lika skönt och bra som det låter. (Det kan tilläggas att musikvideon till Thomas Rusiaks låt "Spinning" har snott sitt tema från El Topo. Som om inte filmen var konstig nog.)

Men Jodorowsky har inte bara filmskapande på sin meritlista. Innan han började göra filmer var han en hyllad dramatiker och serieskapare, och har till och med jobbat i en teatergrupp med den kände franske mimartisten Marcel Marceau. I Paris skapade han, tillsammans med Fernando Arrabal (mest känd för filmen Viva la muerte) och Roland Topor, den beryktade Panikgruppen (Panic Movement), vars tre ledord var terror, humor och samtidighet. Panikgruppen koncentrerade sig på performancekonst, och under en sådan performance kunde man få se Jodorowsky bli piskad, nakna damer insmorda i honung och inkastade sköldpaddor bland publiken. Panikgruppen tyckte att surrealisterna hade blivit småborgerliga. Nu skulle det provoceras på riktigt! Det är ingen vild chansning att de lyckades ganska bra. Jag har redan nämnt Buñuel och faktum är att Panikgruppen inspirerades av både Buñuel och Antonin Artauds "Theatre of Cruelty", ett koncept i en av Artauds böcker där teaterns syfte är att rycka undan det skynke som hänger framför publikens ögon (bildligt talat) och visa det som publiken egentligen inte vill se.

Jag är väldigt förtjust i dessa små konströrelser, alla med det uttalade syftet att reta medelklassen. Det är kanske symptomatiskt för den här listan (och för oss) att jag precis efter att ha försvarat medelklassen i min text om Steven Spielberg hyllar Alejandro Jodorowsky, vars filmer delvis går ut på att häckla medelklassen. Man kan förstås välja att se det här som ett tecken på att vi är några ryggradslösa cyniker med en fullständig brist på principer, och det ligger förstås en gnutta sanning i den anklagelsen. Men jag föredrar att se det som att vi kan hitta roliga, intressanta och viktiga saker hos många olika personer och kulturella uttryck.

Jodorowsky har givetvis på den här listan att göra, och all respekt till hans teatergrejer, men det är som regissör han är bäst känd, i alla fall för alla oss som tuggar i oss gamla kultfilmer från äldre tider. The Holy Mountain, som i princip saknar ett sammanhängande narrativ och som är minst lika fantastisk som El Topo, och Santa Sangre, brukar räknas till Jodorowskys bästa och mest kända filmer. Det är möjligt att Jodorowsky inspirerades av Artauds brutala teater, och ville visa oss det vi egentligen inte vill se. I det avseendet misslyckades han: jag vill se så mycket av Jodorowskys filmer som möjligt. De är underhållande och oförskämt uppkäftiga mot många företeelser i samhället. Det är möjligt att han också ville rycka undan det skynke som hänger framför våra ögon. I det avseendet tror jag det är rättvist att säga att han lyckades. Jag har inte sett på film på samma sätt efter att jag upptäckte Alejandro Jodorowsky.

Mest känd för: filmer som El Topo, The Holy Mountain och Santa Sangre. Jodorowsky är den främsta företrädaren för den underbara genren surrealistisk västern.