Bland punkens förfäder hittar vi den coola knarkaren Lou Reed och den farlige, smutsige Iggy Pop. Tittar vi på de tidiga punkbanden ser vi rännstensklädda killar i Ramones och uppseendeväckande utklädnader hos New York Dolls. Coola, arga, fula och uppmärksamhetstörstande - det är en bra beskrivning på såväl punken som dess utövare.
Ja, och så har vi förstås Jonathan Richman. Den gullige krulltotten som grät på scen när han framförde sina ballader. Den godtrogna och barnsliga unga mannen som sjöng om att göra livet lättare för sekreterare med tråkiga jobb. Han som älskade sina föräldrar och tyckte att vi måste våga visa mer uppskattning och kärlek för varandra. Han och hans band The Modern Lovers spelade i början av 70-talet in en klassiker (släppt 1976) inom den tidiga punken, och vissa har rentav kallat den för världens första punkskiva. För min del får de kalla den vad de vill: kalla det jazz, japanpop eller spenatkräm - allt jag bryr mig om är att det fortfarande är en av de bästa skivor som gjorts.
Jag kan bara gissa hur malplacerad Richman måste ha upplevts i det tidiga 70-talet. En välklädd och väluppfostrad nörd framför en publik bestående av långhåriga hippies. Sjungandes med stolthet om hur han inte använder droger. Framför en publik bestående av långhåriga hippies. Men Richman är inte så underbar bara för att han var en oas i den illaluktande testosterongryta som utgjorde den stora delen av vit gitarrmusik, eller för den delen en oas i den skäggiga och tråkiga CSNY-rocken (undantaget där: CSNY), nej, han hade varit lika välkommen när han än dykt upp. Vi behöver alltid människor som inte bryr sig om svarta solglasögon och snygga, ironiska uttalanden. Människor som är, och vågar visa sig, skamlöst naiva och älskvärda. Att tänka sig Richman som cyniker är ungefär som att tänka sig Ian Curtis i discobrallor och ballonghatt.
Blir det inte för mycket då? Visst är Affection en fantastisk låt, men ärligt: "You all know that your friend Jonathan likes to eat food a lot. And I like to do other things, I like to run around, jump, but affection is the most important thing to me." eller för den delen "Well, there's telephones, televisions, and cars, yes, and there's records and books and magazines for you. But poor affection sits there standing in the corner, saying to itself, 'I wish someone would give me something to do.'" Går det att ta på allvar?
Kanske att några av er inte tycker det. Själv gillar jag människor som vågar visa en känsla till hundra procent, som inte skäms och som inte kompromissar. Vissa stunder vill man inte gilla någon människa, och då kan mörk och ultranihilistisk hiphop fungera bra. Vissa stunder vill man frossa i det avgrundsvärda, och då kan inte Joy Division bli för deppiga. Men ibland vill vi väl vara gråtande, längtande, helt öppna med våra känslor, eller kanske bara rodnande lyckliga? I Sverige älskar vi Håkan Hellström för att han för oss in på dessa vägar, men jag undrar om något han skrivit sagt mer om mitt liv än Richmans enda rad: "I go to bakeries all day long, there's a lack of sweetness in my life".
Det är svårt för mig att skriva om Richman, för jag tycker så många saker om honom, och det finns så många låtar att skriva om. För er som läst min musikblogg under en längre tid är min uppskattning av Richman ingen överraskning. Han har gjort en av de bästa låtarna om hopp (Dignified and Old. Ja, en dag ska jag också bli gammal och värdig), en av de finaste balladerna (Hospital), en av de mest ikoniska två-ackordslåtarna (Roadrunner), fantastisk och öm kärlekspop (Her Mystery Not of High Heels and Eye Shadow), cool gitarrock (Pablo Picasso), tweeig handklappspop (Government Center), en av förfestens mest givna val (I Was Dancing in the Lesbian Bar) och en av de skönaste låtarna rent allmänt (I'm Straight). Jag kan fortsätta, men väljer att inte göra det. Istället vill jag avsluta texten på ett mer personligt plan.
Jonathan, jag älskar dig.
Mest känd för: att i början av sin karriär ha varit ledaren för bandet Modern Lovers, som var pionjärer inom punkmusiken. (Detta var alltså innan Richman bestämde sig för att hans andra skiva skulle vara fylld av barnsånger.) Ansedd som en unik personlighet inom pop- och rockmusiken. För allmänheten troligen mest känd för att dyka upp som gitarrspelande trubadur här och där i filmen Den där Mary. Också känd för att han borde kommit högre upp på den här listan.
Ja, och så har vi förstås Jonathan Richman. Den gullige krulltotten som grät på scen när han framförde sina ballader. Den godtrogna och barnsliga unga mannen som sjöng om att göra livet lättare för sekreterare med tråkiga jobb. Han som älskade sina föräldrar och tyckte att vi måste våga visa mer uppskattning och kärlek för varandra. Han och hans band The Modern Lovers spelade i början av 70-talet in en klassiker (släppt 1976) inom den tidiga punken, och vissa har rentav kallat den för världens första punkskiva. För min del får de kalla den vad de vill: kalla det jazz, japanpop eller spenatkräm - allt jag bryr mig om är att det fortfarande är en av de bästa skivor som gjorts.
Jag kan bara gissa hur malplacerad Richman måste ha upplevts i det tidiga 70-talet. En välklädd och väluppfostrad nörd framför en publik bestående av långhåriga hippies. Sjungandes med stolthet om hur han inte använder droger. Framför en publik bestående av långhåriga hippies. Men Richman är inte så underbar bara för att han var en oas i den illaluktande testosterongryta som utgjorde den stora delen av vit gitarrmusik, eller för den delen en oas i den skäggiga och tråkiga CSNY-rocken (undantaget där: CSNY), nej, han hade varit lika välkommen när han än dykt upp. Vi behöver alltid människor som inte bryr sig om svarta solglasögon och snygga, ironiska uttalanden. Människor som är, och vågar visa sig, skamlöst naiva och älskvärda. Att tänka sig Richman som cyniker är ungefär som att tänka sig Ian Curtis i discobrallor och ballonghatt.
Blir det inte för mycket då? Visst är Affection en fantastisk låt, men ärligt: "You all know that your friend Jonathan likes to eat food a lot. And I like to do other things, I like to run around, jump, but affection is the most important thing to me." eller för den delen "Well, there's telephones, televisions, and cars, yes, and there's records and books and magazines for you. But poor affection sits there standing in the corner, saying to itself, 'I wish someone would give me something to do.'" Går det att ta på allvar?
Kanske att några av er inte tycker det. Själv gillar jag människor som vågar visa en känsla till hundra procent, som inte skäms och som inte kompromissar. Vissa stunder vill man inte gilla någon människa, och då kan mörk och ultranihilistisk hiphop fungera bra. Vissa stunder vill man frossa i det avgrundsvärda, och då kan inte Joy Division bli för deppiga. Men ibland vill vi väl vara gråtande, längtande, helt öppna med våra känslor, eller kanske bara rodnande lyckliga? I Sverige älskar vi Håkan Hellström för att han för oss in på dessa vägar, men jag undrar om något han skrivit sagt mer om mitt liv än Richmans enda rad: "I go to bakeries all day long, there's a lack of sweetness in my life".
Det är svårt för mig att skriva om Richman, för jag tycker så många saker om honom, och det finns så många låtar att skriva om. För er som läst min musikblogg under en längre tid är min uppskattning av Richman ingen överraskning. Han har gjort en av de bästa låtarna om hopp (Dignified and Old. Ja, en dag ska jag också bli gammal och värdig), en av de finaste balladerna (Hospital), en av de mest ikoniska två-ackordslåtarna (Roadrunner), fantastisk och öm kärlekspop (Her Mystery Not of High Heels and Eye Shadow), cool gitarrock (Pablo Picasso), tweeig handklappspop (Government Center), en av förfestens mest givna val (I Was Dancing in the Lesbian Bar) och en av de skönaste låtarna rent allmänt (I'm Straight). Jag kan fortsätta, men väljer att inte göra det. Istället vill jag avsluta texten på ett mer personligt plan.
Jonathan, jag älskar dig.
Mest känd för: att i början av sin karriär ha varit ledaren för bandet Modern Lovers, som var pionjärer inom punkmusiken. (Detta var alltså innan Richman bestämde sig för att hans andra skiva skulle vara fylld av barnsånger.) Ansedd som en unik personlighet inom pop- och rockmusiken. För allmänheten troligen mest känd för att dyka upp som gitarrspelande trubadur här och där i filmen Den där Mary. Också känd för att han borde kommit högre upp på den här listan.
En rolig detalj vilken jag, som din evige läsare, har upptäckt med dina hyllningar till Richman är att du alltid (nåja, nästan alltid i vart fall) sticker in en hiphop-referens. Bara för att liksom klargöra att du verkligen är nere med den tuffa skiten du också.
SvaraRaderaBEVIS:
"Men jag älskar honom inte bara på det sätt som jag älskar familjemedlemmar, vänner eller Big L." (Jag hyllar: Jonathan Richman)
"Nu blev det istället hiphopen som agerade musikaliskt bidrag till att rädda mitt sorgliga skinn." (70-talets bästa låtar pt. III)
"För er som inte vet vem Richman är...Nu lyssnar jag på All Eyez on Me, eftersom jag måste lära mig det här: random hiphop-video" (Jens, Jens, Jonathan & C-Walk)
"...då kan mörk och ultranihilistisk hiphop fungera bra." (Detta inlägg dårå)
I rest my CASE!
Imponerande, Ward. Smickrande att du har så pass bra koll på det jag skrivit (eller åtminstone väljer att göra efterforskningar i mina texter) och en klart intressant tanke. Jag har inte gjort det medvetet, men jag är rädd att det du säger bevisar en tråkig sak: nämligen att jag, till skillnad från vad jag hyllar hos t ex Richman, inte vågar visa mig från endast en sida, utan vill visa att jag har fler strängar på min känslolyra. Som du säger: att jag är nere med den tuffa skiten också.
SvaraRaderaEller kan det vara en slump? Frågor frågor.
Richman är en sån där kille som man bara skulle vilja spöa, enbart för att han är en sån djävla mes.
SvaraRaderaFast han gör ju hyfsad musik... Dock har jag lite svårt för hans smått löjliga texter (även om de oftast fungerar i låten). "I go to bakeries..." är ju faktiskt en riktigt fånig rad, men han kommer undan med den på något vis. Eventuellt därför jag kanske gillar Egyptian Reggae bäst.
Ja, och det är väl där det fantastiska ligger, att han har mage att uttrycka sig så urbota fånigt ("I'm gonna wait a long time if that's what it takes, but someday I wanna help your mama when she brings out the pancakes" är en annan löjlig och underbar rad jag citerat på min blogg nångång) och inte skäms för det. Kommer man undan med det, vilket jag tycker att han gör, så blir det skitbra, lyckas man inte blir det värdelöst och kväljande.
SvaraRaderaEgyptian Reggae har aldrig varit nån riktig favorit för mig. Känns som en bagatell tycker jag. Om än en ganska skön sådan.
Jovisst det är en bagatell. Jag kanske bara gllar den för att den påminner mig om Studio. "Her mystery..." är ju riktigt bra dock. Förresten har du sett The Man Who Fell to Earth - är den bra isf?
SvaraRaderaMitt problem med Richman är besläktad med min tveksamhet inför Jens Lekman. Jag vet inte, jag är väl helt enkelt för cool o tuff o sexig för att riktigt älska dem...
Tha Man Who Fell to Earth har jag inte sett, har den något med Richman att göra? Det enda jag vet är att den ska vara skitbra och att Bowie spelar huvudrollen.
SvaraRaderaJa, du är nog för tuff helt enkelt, Christian. :)
Som Bowie-nörd kan jag älska filmen, men som filmfantast är den inte riktigt lika bra. (Anonym Gorilla).
SvaraRadera