32. Charles Bukowski

Det var en fin dag, nästan vår, vilket desvärre innebar att folk var ute. Folk är ofta harmlösa och stör sällan någon, men som med allt annat finns det ju undantag. Där gick jag med två påsar i systembolagsblått, då någon skriker: "Hur många gånger har jag inte gått hem med såna där kassar! Men nu har man vart nykter i sju år!" Detta blev inledningen på en oändlig konversation (monolog kanske är ett mer passande ord), som jag tack vare min snällhet och brist på karaktär och ryggrad inte förmådde dra mig ur. Mannen med hunden malde på och malde på: det var om hans foton som han tog och tjänade pengar på att sälja som vykort, det var om invandringens kostnader för samhället, det var om hur stora liljor han odlade på sin kolonilott, det var om hur otroligt länge han varit nykter nu och hur otroligt mycket han supit innan, det var om en thailändska han ville gifta sig med och nu SMS-trakasserade dagarna i ända... Situationen blev mer och mer hopplös, men jag muntrade upp mig med att det egentligen inte var så annorlunda från att läsa Charles Bukowski.

Precis som efter mitt möte med den nyktre alkoholisten, så känner jag ofta att jag skulle behöva en rejäl dusch efter att ha läst Bukowski. Hans smutsiga texter handlar om äckliga människor sysselsatta med vidriga aktiviteter i sunkiga miljöer. På talspråk ångar han på, utan krusiduller, om bakfyllemorgnar och galna kvinnor. Eller som i debutromanen Postverket: om arbetsplatser från helvetet. Bukowski skrev denna bok vid 50 års ålder efter att precis ha sagt upp sig från Los Angeles postverk, och den skildrar hans jobbiga, men ofta komiska, erfarenheter därifrån. Just för att den är så rättfram och osentimental blir Postverket snudd på den perfekta skildringen av hur det är att ha ett hjärndödande jobb och vantrivas - en erfarenhet som de allra flesta som jobbat kan känna igen sig i. Själv har jag inte arbetat mycket i mina dagar, slö student som jag är, men de gånger jag gjort det har efterlämnat plågsamma spår i min stackars unga själ. Flera månader i mitt liv har till exempel gått åt till att städa på stadens mentalsjukhus, en glad och stimulerande upplevelse som med all sannolikhet trofast väntar på mig även denna sommar. Beväpnad med Postverket tror jag dock att saker och ting kommer kännas lättare den här gången. Varje gång ett rum är nerpissat eller en chef förargad kan jag tänka på någon av alla de situationer som Bukowskis alter ego Henry Chinaski hamnar i, och känna att det finns fler som har hatat sitt arbete och gjort det med betydligt större rätt än jag. Och att det faktiskt kan bli mycket underhållande litteratur av skiten.

Bukowski fyller dock fler viktiga funktioner än så. Han företräder en sluskig form av travochöl-manlighet, som behöver sina representanter bland litteraturens stora namn. Inte konstigt att han med sin frihetstörst och raka ärlighet har blivit en idol för många läsande män och en inspiration för många skrivande män. Att han till stor del är en männens författare verkar nämligen ganska uppenbart och han har ofta beskyllts för manchauvinism, säkert med all rätt, även om inte jag har kunnat hitta särskilt mycket sexism i det lilla som blivit läst av honom. Snarare upplever jag att han beskriver rakt på sak hur saker och ting kan fungera för en alkoholist med ett skitjobb i änglarnas stad. Eftersom vi lever i en till stora delar sexistisk värld är det helt naturligt att detta förekommer, detsamma kan sägas om andra tvivelaktiga saker i böckerna. Bukowski är ingen politisk författare, han har inget program som visar hur postväsendet borde reformeras eller hur pengar ska fördelas av staten. Det är som det är och det är det han skriver om.

Två frågor återstår: 1. Var han verkligen jude? Ben Pleasant ska ha skrivit i sin Charles Bukowski-biografi att hans mormor tydligen skulle ha varit det, men jag vet inte. Att ta med folk på listan på väldigt lösa grunder är inget vi varit främmande för tidigare på listan och det vore synd att missa ett tillfälle att få hylla denne man. Dessutom blir det lite roligt och ironiskt eftersom Bukowski under en kort tid på college flörtade med nazismen, inte för att han egentligen gillade Hitler och hans parti eller överhuvudtaget hade någon koll på vad de stod för, men för att den överdrivna amerikanska patriotismen under kriget äcklade honom. 2. Vad var egentligen skillnaden mellan att lyssna på den snacksalige nyktre alkoholisten med hunden och att läsa Charles Bukowski? Varför var den ene mest jobbig, och den andre storslagen? Bukowski är så klart skicklig på att skriva, en ovanligt bra berättare och så vidare, men jag skulle ändå säga att det mest handlar om den yttre formen på deras pladder: en bok kan man alltid lägga ifrån sig.

Mest känd för: Skrev på ett befriande osentimentalt, ärligt och humoristiskt vis en mängd romaner, noveller och dikter om fattiga människor i Los Angeles. Viktig företrädare för så kallad "dirty realism".