33. Philip Glass

Jag minns inte längre vem det var som sa det, men någon auktoritet på området har hävdat att Philip Glass kommer vara lika stor, ihågkommen och respekterad som The Beatles om, tja, hundra år eller så. Det är mycket möjligt att det är befogat att placera in uttalandet i kategorin Skitsnack, men vi får väl vara så goda att vänta de hundra åren för att se hur mycket det ligger i förutsägelsen. Det är åtminstone ett spännande tankeexperiment, och vi vet ju att kanon skrivs om allteftersom tidens smaker förändras. En gammal kompositör, konstnär eller författare som levde på bröd och vatten lyfts i efterhand fram som en hel epoks stora kulturutövare. Nu tror jag i och för sig att människan bakom Glass-Beatles-resonemanget mest är bitter på populärmusikens genomslagskraft och det minskade intresset för den så kallade konstmusiken, men det är givetvis bara min gissning.

Vad vi däremot kan konstatera utan att ta till överdrifter är att Philip Glass är en av de mest betydelsefulla och kända kompositörerna av seriös musik (ah, vilket underbart vidrigt uttryck...) som andra halvan av 1900-talet har givit oss. I diskussioner med lyssnare som i första hand har ett hjärta som bultar för populärmusiken, är Philip Glass och Steve Reich de två namnen som oftast dyker upp när det pratas om senare tiders kompositörer utanför popmusiken. Det kanske inte är så konstigt att Glass är populär i dessa kretsar, då han har arbetat med eller gjort tolkningar av en rad popmusiker och gjort en hel del filmmusik, bland annat till den kända Hollywoodfilmen Timmarna. Bland hans polare återfinns namn som Paul Simon, David Bowie, David Byrne, Allen Ginsberg, Ravi Shankar, Brian Eno och Arthur Russell. Han har arbetat med såväl Aphex Twin som Woody Allen. Hur skulle vi kunna undgå att känna till en sådan kille?

Glass karriär startade på 60-talet och han har sedan dess verkat inom de flesta av konstmusikens områden. Operor, kammarverk, symfonier, körverk, soloverk för piano m.m. Trots denna bredd brukar hans musikaliska uttryck allt som oftast få etiketten minimalistisk. Minimalismen (ett begrepp inom konsten som sedan spreds till bland annat musiken) utmärks av repetitativa strukturer och en konstant, stadig puls. Det är de små variationerna som gör hela grejen. (Ett typexempel är Reichs verk Music for 18 Musicians). En stor del av den minimalistiska musiken har i och med den upprepande kvaliteten en hypnotisk effekt, inte minst Glass filmmusik till Godfrey Reggios avantgardefilm Koyaanisqatsi. Jag har tyvärr varken sett den filmen eller någon annan i Qatsi-trilogin, men jag har hört soundtracket Koyaanisqatsi, och det är i sanning en stor, filmisk upplevelse. Trots att jag alltså inte sett själva filmen strömmar bilderna framför mina ögon när jag hör musiken.

Det är vad jag gillar med Glass musik: jag upplever den inte alls särskilt svår eller överdrivet rationell. Man kan spela hans kompositioner och få en direkt och stark musikalisk upplevelse. För en sån som jag, som gillar disco och g-funk, är det en väldigt bra sak.

Mest känd för: att vara en av de allra största inom den moderna konstmusikens populäraste genre: minimalismen. Också känd för att ha nått ut med konstmusik till en bred publik, inte minst genom hans soundtrack till flertalet filmer.