64. Thomas Kuhn

Ändå sedan jag var ganska ung och först började komma i kontakt med filosofi och vetenskap har jag förundrats över utövarnas självsäkerhet. Själv är jag en något skeptisk person och har därför svårt att känna någon stark övertygelse åt något håll när det gäller stora frågor som rör ideologier, religion, politik - men också vetenskap. En tänkare berättade hur världen var beskaffad, och följdes sedan av en annan som berättade att världen var beskaffad på ett helt annat sätt. Och så har det hållit på historien igenom. Inte undra på att man blir lite uppgiven.

Men som sagt: det finns andra som har större tilltro till saker och ting. De logiska positivisterna experimenterade, verifierade och höll på, och menade att all den vetenskapliga forskningen sakta men säkert leder oss framåt mot en mer sanningsenlig världsbild där fördomarna och metafysiken klingar av i takt med de vetenskapliga framgångarna. En verifierade teori är lika med ett steg närmare sanningen om livet, universum och allting! Men om det är så vetenskapen fungerar, vad händer då när vi upptäcker att hela vår föreställningsvärld varit lite knasig från första början, när grundvalen vi stod på varifrån vi både gjorde våra experiment och drog våra slutsatser helt plötsligt allvarligt ifrågasätts? Vafan, tänk om den där jäveln Kopernikus hade rätt ändå, och det är solen som befinner sig i centrum av detta virrvarr av planeter och inte jorden? Eller åtminstone: tänk om en sådan världsbild bättre förklarar de fenomen vi känner till? Ja, min käre vän, då är det bara att börja omvärdera saker och ting.

Thomas Kuhn (född 1922) var en fysiker som bestämde sig för att utforska vetenskapens historia. Vad är det egentligen som har styrt den vetenskapliga utvecklingen och hur har den sett ut? Det han kom fram till var spännande och, om du frågar mig, högst sympatiskt. Tillåt mig att i korthet brodera ut mig kring tanken om paradigmer.

Sven Svensson skriver ett fantastiskt verk inom en ny naturvetenskaplig disciplin och människor blir entusiastiska. Allt verkar stämma och de empiriska experiment som görs stöder teorierna Svensson lagt fram. De fantastiska teorierna blir norm i forskarsamhället och vi kan säga att det är ett Svenssonparadigm som råder. Problemen som uppstår definieras av paradigmet och metoderna för att lösa dem likaså. Man kan jämföra paradigmet med ett pussel och utmaningen att lägga pusslet med problemen som vetenskapen sysslar med. Lyckas man inte få pusslet att gå ihop är det förmodligen inte konstruktionen på bitarna eller pusselramen det är fel på utan troligen är det den som lägger pusslet som är to rotten to be forgotten. Arbetet går sin gilla gång och alla vet vad de har att rätta sig efter. Alla är överens om den naturvetenskapliga grundval som gäller. Kanske blir det något problem i pusselläggningen nu och då, men det brukar oftast reda sig om man bara kämpar tillräckligt hårt med lösningen.

Allt är sålunda frid och fröjd tills det en dag kommer en osnuten yngling (ja, oftast är det någon ung person utan skam i kroppen) och börjar ställa till problem. "Kolla den här pusselbiten då! Den går ju inte att få in någonstans, och inte den här heller. Och det här stämmer ju inte, måste vara nåt fel på pusslet." Alla hatar honom, javisst, men problemen kvarstår och de börjar bli alarmerande många. Det uppstår en kris i forskarsamhället och folk vet varken ut eller in. "Är inte 2 + 2 = 4 sant längre?" undrar folk och springer runt som små barn i vild panik. Det har nu gått tvåhundra år sen Svensson lade fram sitt storverk som blev förebild för hela vetenskapsvärlden. Hans modeller funkar uppenbarligen inte så bra längre men det är omöjligt att överge det utan att han en ny grund att stå på. Det är då Lars Larsson kommer in i bilden och revolutionerar vetenskapsmännens världsbild med sina nya storslagna idéer; idéer som ställer allt det Svensson hävdade på ända. All vetenskaplig forskning bedrivs nu med utgångspunkt i Larssonsparadigmet. Ett nytt pussel tas fram, men motivet är detsamma: världen runt omkring oss.

Alltså: Ett för-paradigmatiskt stadium (Vilka är de vetenskapliga förutsättningarna? Vilken grund har vi att stå på?) följs av ett normalvetenskapligt stadium (Okej, Isaac Newton har berättat hur det ligger till! Bra, då kör vi!) och när de anammade teorierna till slut får tillräckligt många skott på sig uppstår en krisperiod (Funkar inte det här längre? Måste vi byta? Till vad?) där folk slåss och har sig tills gubbarna slutligen inser att det är ohållbart. Det är dags för ett paradigmskifte.

På detta sätt har vetenskapen inte sakta men säkert gått framåt, menar Kuhn, utan snarare i cykler.

Nu har jag pratat till er som om ni vore halvt hjärndöda högstadieelver och använt mig av klapp-på-huvudet-liknande retorik, men det var roligast att skriva på det viset, så det får ni ta. Poängen är inte att de som levde under tidigare paradigm nödvändigtvis "haft fel" eller arbetat ovetenskapligt. Deras teorier och modeller kunde förklara världen bra och så länge de kunde det var allt soft. Problem uppstår när de inte längre kan det. Då måste en förändring ske. Ingen ska tro att de vetenskapliga modeller vi använder oss av idag stämmer exakt överens med den Objektiva Sanningen. Men så som det ser ut nu fungerar de bra, och gör de inte det så kanske vi snart har en ny vetenskaplig revolution att vänta och vips så får vi byta ut våra glasögon.

Thomas Kuhn är en av mina favoritfilosofer på listan. Inte den coolaste, men en av de mest sympatiska. Jag finner hans filosofi väldigt ödmjuk. Det evolutionistiska synsättet på vetenskapshistorien (eller på konsthistorien eller vad du vill) tilltalar mig inte. Polykleitos konst är inte sämre än dagens konst och Aristoteles vetenskap passade inte sämre in i den tidens världsbild än vad dagens vetenskap gör i vår.

Ja, det är en lång text. Jag ska träna på att skriva kortare sådana.

Mest känd för: var en av efterkrigstidens största vetenskapsteoretiker. Utan honom hade du inte använt ordet paradigm.