67. Petrus

Alla som har blivit korsfästa med huvudet neråt vet hur obehagligt det är. Att man ser världen upp och ned bidrar till en förvirrad uppfattning om omgivningen, som skrattande åser ens nakna lekamen. Blodet samlar sig i huvudet och skapar en molande huvudvärk. Denna står på ett obehagligt vis i kontrast mot den skarpa smärtan från spikarna i handlederna. Så småningom så kväver man sig själv till döds, och då kroppen i dödsögonblicket töms på diverse vätskor så pissar man sig själv i ansiktet. Det är bara att fråga Petrus, som enligt traditionen (och inom kristendomen är traditionen verkligare än verkligheten själv) utsattes för denna omilda behandling.

För Petrus var dock korsfästelsen inget större problem. Enligt Legenda Aurea (en samling berättelser om martyrer och helgon, sammanställd på 1200-talet) gick Petrus ständigt omkring och grät för att visa sin kärlek till Gud Fader och Jesus, och det berättas också att han "när hans hustru fördes bort att lida martyrdöden, i jublande fröjd kallade henne vid namn och ropade efter henne: O min maka, kom ihåg Herren!". Det fruktansvärda dödsstraffet tog han på sig helt frivilligt. Eftersom han inte fann sig vara värdig att dö på samma sätt som Jesus, så valde han dessutom att istället bli korsfäst med huvudet neråt, något som också skulle visa på hur han blev kallad från jorden till himmelriket, tvärtemot Jesus som steg ner från himmelriket till jorden. Aposteln vägrade naturligtvis att låta folket befria honom. Inget skulle få "lägga hinder i vägen för hans martyrlidande"! När man hör sådana här historier tycker man så klart att Petrus var lite dum och överdriven i sin tro, men man fylls också av en känsla av respekt. Det finns dock fler anledningar till att känna respekt för Petrus. Att med fri vilja gå ett fruktansvärt öde till mötes var han ju inte direkt ensam om bland apostlarna. Ta bara Bartolomaios som blev flådd levande och sedan korsfäst upp och ned. Eller Filippos som blev korsfäst på ett liggande kors och Simon Ivraren som ska ha blivit itusågad på längden. Eller varför inte Judas för den delen. Nej, låt oss gå vidare från morbida spekulationer runt Petrus död, och istället peka på varför han egentligen var den kanske störste aposteln av dem alla.

För det första ses han ofta som den förste påven, som grundade hela den kristna kyrkan. Den gigantiska kyrkan (kanske världens mäktigaste barockkyrka) i Vatikanstaten heter därför "Peterskyrkan", och den kolossen kan vi alltså delvis tacka Petrus för, precis som alla andra mäktiga saker den kristna kyrkan har åstadkommit. För det andra så sägs det att det är Petrus som bär nycklarna till himmelriket, även om han i detta sammanhang ofta kallas för det mer profana "Sankte Per" i Sverige. För det tredje så verkar han också ha varit ledare över de andra apostlarna, lite av Jesus högra hand skulle man kunna säga. Allt detta mynnar ut i en bild av Petrus som en utav de allra största inom kristendomen. Detta trots att han handlade lite fegt efter den sista nattvarden och förnekade Jesus tre gånger (något som han också ska ha gråtit väldigt mycket över, är det inte underbart med en så stor man som vågar visa känslor?).

En man som började sin livsbana som en enkel fiskare, slutade alltså sina dagar som en utav kristendomens viktigaste personer och med en ohygglig död beordrad av kejsar Nero. Nu över till Johannes som får förklara varför i helvete Nero är en plats över Petrus på listan.

Mest känd för: En utav de viktigaste apostlarna. Grundade enligt traditionen den kristna kyrkan, och var närvande vid ett flertal viktiga händelser i Jesu liv. Har dessutom skrivit en hel del i Nya Testamentet.