1. Albert Einstein

På en bänk vid en basketplan sitter två grabbar och fnissar. "Hörru Einstein", säger de till en flicka som förgäves försöker få bollen i korgen, "det är lättare om du använder båda händerna." Flickan blir sårad men väljer att inte visa någon svaghet. Istället slår hon tillbaka: "Jag kanske inte är så bra på den här löjliga sporten, men vad vet du om fjärde dimensionen och det krökta rummet?" Hon iklär sig sitt allra finaste segervissa leende, i trygg förvissning att killarna inte har lika smarta storasyskon som hon. Hon har rätt: någon följdfråga kommer aldrig (det är hon glad för) och som grädde på moset får hon dessutom i sitt livs första trepoängare.

Albert Einstein har gjort stort intryck på långt fler människor än bara dem som faktiskt har en susning om vad han tänkt och gjort. Världens genom tidernas mest kända vetenskapsman har (just på grund av detta) blivit sinnebilden av Vetenskapsmannen, geniet, smartheten. Ett barn tycker att storebrorsan och storasyrran är smarta, men vet att läraren kanske är något smartare. Ännu högre i hierarkin står de kostymklädda gubbarna i teve, och över dem, givetvis, farsan. Men smartast av alla är ändå den där galna professorn med utsträckt tunga och elektricitet i håret - Albert Einstein. Det är en bild lika inpräntad som Jesus på korset eller Big Brother-Jessica i duschen, och så fort något handlar om IQ eller genialitet så används Einsteins namn eller bild. Vad gäller hierarkin förresten, så kvarstår den ganska intakt genom livet (förutom att far möjligtvis sjunker lite med åren), men precis som barnet vet den vuxna människan väldigt lite om vad Einstein egentligen luskat ut.

Ibland får dock människor för sig att råda bot på denna okunskap. Precis som vissa nu och då får ett infall att läsa bibeln för att ta reda på vem den där Gud alla pratar om egentligen är, får folk ibland för sig att verkligen försöka förstå Einsteins teorier. Detta gäller till exempel Cameron Diaz, som på frågan om det fanns nåt mer hon skulle vilja kunna här i världen med största allvar svarade: "Jag skulle vilja förstå vad E = mc2 egentligen betyder."

Svaret är förstås att det betyder en hel del, bland annat att massa är energi, och att också väldigt lite massa innehåller väldigt mycket energi. (Följande är inte värt mer än en parentes: Einsteins inflytande över atombomben är rejält överdrivet; är det inte lite långsökt att anklaga honom för detta bara för att han var en av många fysiker som gav oss [i det här fallet] mikrokosmiska insikter? Ska vi beskylla Demokritos för samma sak, det var ju han som började prata om atomerna?!) Det roligaste är förstås att hans speciella och allmänna relativitetsteori förändrar innebörden av begrepp som tid och rum i grunden. Trots att det var hundra år sen han framlade teorierna skulle många än idag inte acceptera tiden och rummets relativitet då de flesta lever med en Newtonsk världsbild. Säga vad man vill om Einstein, men killen var cutting edge.

Ibland kan man höra folk säga att Einsteins tankar och teorier låg i luften. Hade inte han kommit fram till det både det ena och andra hade någon annat kommit fram till både det ena och andra. Det är förstås sant att Einstein var en pusselbit (om än den största) i det större forskarsamhället, men när personerna som påpekar detta gör det i syfte att förminska Einstein och ta udden av hyllningarna till honom, då blir jag irriterad. (Varning! Fantasilös Hitler-liknelse följer!) Det är som att Hitler som person inte förtjänar den massiva kritik som riktats mot honom eftersom nationalistiska idéer låg i tiden. Vem bryr sig? Nu var det Hitler som var nazisternas ledare och nu var det Einstein som revolutionerade inte bara fysiken, utan gemene mans sätt att se på världen.

Jag tror att Einsteins allra största betydelse, och anledningen till att han är världens bästa icke-gojim, ligger i just det - människor kanske inte förstår exakt vad Einstein kommit fram till eller hur han gjort det, men de förstår att han visat världen att verkligheten är mycket konstigare och mer avancerad än någon kunnat ana. På 1800-talet trodde många fortfarande, i sann upplysningsanda, att det var möjligt att fullt ut förstå den fysikaliska världen och att vi var på god väg att göra det. Det fanns lite svårigheter kvar att reda ut, några anomalier att förklara, men det handlade mest om finputsning. Vill du studera fysik? Glöm det, det ämnet har ingen framtid, satsa på nåt annat. Einstein & co förde tillbaka det hisnande och obegripligt komplexa, och visade att det fanns oöverskådligt mycket kvar att göra inom fysiken.

Albert Einstein är det yppersta beviset på och symbolen för människans extrema potential, men det vackra och paradoxala är att hans bedrifter ändå bara kan göra oss alla mycket mer ödmjuka. För hur fantastiska vi människor än är, så är världen ännu mer fantastisk.

Mest känd för: att vara en symbol för den moderna fysiken och för den geniala människan rent generellt. Hans relativitetsteorier framhålls allmänt som en av mänsklighetens allra största intellektuella bedrifter. Utan tvekan den mest berömda intellektuella hjälten någonsin.

2. Jesus

Det finns en tid i varje människas liv då man går på kyrkans barntimmar och är olyckligt kär. Om det dessutom är så att man i just denna tid råkar befinna sig i sitt livs mest cyniska och tvivlande tillstånd, så är det ganska naturligt om inte Jesus Kristus står så högt i kurs för ens stackars missnöjda barnasjäl. Detta var fallet för mig. Med hjälp av dockor och en stad byggd av kartong skulle vår äckliga fröken illustrera hur god Jesus var. Problemet var att jag aldrig fick något begrepp om varför han var så himla god. Mamma var god: hon brukade ge mig en kram och lukta gott när jag var ledsen, pappa var god: han skämtade och kunde lyfta mig flera meter upp i luften. Men Jesus? Han var en fjant, som var indirekt ansvarig för att jag tvingades sitta i timmar och lyssna på tomma ord, som dessutom bara berörde hans egen förträfflighet. När fröken frågade oss vad vi tyckte om Jesus, så var min mening att han var dum och att det inte var särskilt konstigt, kanske till och med rättvist, att folk ville döda honom. Jag vill minnas att det genast blev lite sämre stämning i rummet. Där satt jag alltså, instängd tillsammans med människor som föraktade mig för mina åsikter, däribland en flicka som jag älskade djupt, men som totalt ignorerade mig när jag kastade sand på henne. Det är på grund av dessa omständigheter som jag idag måste övervinna en barriär, kämpa mot ett osynligt hinder, när jag ska skriva om Jesus Kristus från Nasaret, världshistoriens näst bäste jude, ja, kanske rentav världshistoriens näst bästa exemplar av Homo sapiens.

Historien om Jesus behöver jag väl inte ens gå in på. För er som inte har koll gav jag en uttömmande sammanfattning av hans liv i slutet på det här inlägget. Det räcker med att konstatera att Jesus är så stor och mytomspunnen att man med rätta kan säga att han är mer än en människa (oavsett vad man tror om treenigheten, Guds son o.s.v.). Faktum är att jag har räknat ut att han är hela fem människor, nämligen:


Patriarken: Hade detta varit den Jesus jag mött på kyrkans barntimmar hade jag nog inte uttalat mig så högljutt om min avsmak för honom. Jag hade fortfarande hatat honom, men samtidigt fruktat och respekterat honom. Han skulle bli lite mer som far sin helt enkelt.


Herden: Kanske den vidrigaste Jesusbilden. Jesus försöker framstå som snäll, samtidigt som han betraktar oss som ett gäng utvecklingsstörda får han kan fösa åt höger och vänster med en käpp. Den femårige Gabriel hade inte bara önskat denne man döden; hade han kunnat hade han förmodligen själv hållit i hammaren och spiken.


Barnet: Alla har vi varit barn, men det är inte ofta vi stoltserar med det på det sätt som Jesus (eller undertecknad) gör. Kanske är det för att framhäva hur viktig Maria var, eller för att peka på Jesus "renhet" eller något sådant. Det är lite lustigt hur han på bilden ovan har målats som en liten farbror. Nog för att han säkert var vis och så redan vid födseln, men inte såg han väl ut som en pyssling? Söt är han ju i alla fall, det lilla livet.


Mysfarbrorn: Nu för tiden kan jag tycka att Jesus är mycket sympatisk och intressant, men återigen: varje någorlunda sansat barn hatar honom för det här. Sen är det så klart så att många barn (uppenbarligen de två på bilden i alla fall) är idioter, rövslickare eller totalt hjärntvättade, och därför sväljer bilden av "Jesus, barnens beskyddare" med hull och hår. Det är samma sorts barn som följer med främmande män "för att titta på de fina kaninerna jag har hemma".

Sammanfattningsvis: det är lätt att hata Jesus för att så många älskar honom, för att han verkar så god och trevlig och för den makt som tillskrivs honom av kristendomen. Som tur är växer alla barn upp någon gång och når vissa insikter, till exempel insikten om att det aldrig kan vara fel att vara en så genuint god människa som Jesus och insikten om att det ligger något fascinerande i hur en enkel predikare från öknen kan bli en förebild för miljarder av människor. Religion kanske är ett opium för folket, men å andra sidan, hur soft lär inte riktigt bra opium vara?

Jag har växt upp.

Mest känd för: Han var Guds son och en del i treenigheten som utgör Gud, och dog på korset för våra synders skull. Enligt de kristna.

Och så den femte och kanske viktigaste Jesusbilden: Martyren

PS. Precis när jag skriver klart denna text i mitt speciella, judaiserade anteckningsblock, så har jag den största religiösa upplevelsen i mitt liv. Jag ligger på gräset, har druckit en öl, sista låten på Bizarre Ride II the Pharcyde ljuder från CD-spelaren bakom mig, och solen sjunker ner, placerandes sig precis bakom en skorsten och ger där ett så fantastiskt visuellt intryck (skorstenens suddiga svarta kontur ser för mina trötta ögon ut som ett kors, omringat och genomlyst av solen) att jag, där och då, bara kan se det som ett tecken från någon "där uppe".

3. Franz Kafka

Då är vi äntligen framme vid prispallen på listan över världshistoriens 101 bästa judar! Och på tredje plats hittar vi en jude som växte upp i Prag, staden där Frank Gehrys dansande hus sträcker sig mot himlen, staden där tidernas bäste rabbin Judah Löw ben Bezalel (också känd under namnet Maharal) levde och verkade, och staden där Golem en gång i tiden gick bärsärkagång. Franz Kafka har beskrivits som 1900-talets kanske viktigaste författare, och som ett tecken på denna betydelse är han numera ett begrepp, även för personer som inte har läst hans texter. Allt detta hände förstås efter hans död; under sin levnadstid hade Kafka, som det står på t-shirtarna, inte så roligt. Det är förstås ett intressant fenomen det här att vissa konstnärer och författare blir kända först efter sin död. Van Gogh sålde t.ex. endast en tavla under sin livstid, men räknas idag som en av de största konstnärerna genom tiderna. Annars är det med konstnärer som Arnold Böcklin som Kafka oftast sammanknippas. Man talar om en speciell mystisk och skrämmande känsla som finns i hans texter. Och visst finns den där, men man ska inte glömma bort den humoristiska ådra som löper genom Kafkas verk, som i novellen I straffkolonin. Kafkas verk pendlar mellan tragik och komik, och ofta är de så oupplösligt förenade att det inte går att särskilja dem åt.

Jag skulle kunna beskriva Kafkas tragiska liv, byråkratin i det österrikisk-ungerska kejsardömet, berätta om Theodor Herzl och den sionistiska rörelsen, chasidismen och allt annat som påverkade Kafka och hans skrivande. Men det finns det andra som har gjort bättre. Jag kan bara säga vad det är med Kafka som har gjort att vi har bestämt att han är den tredje bästa juden någonsin. Jag tror att det till viss del har med identifikation att göra. I Slottet, Kafkas andra och ofullbordade roman, har K., bokens huvudperson, av greve Westwest bjudits in till en by. Men alla hans försök att träffa greven stoppas av en stelbent byråkrati; K. ser sig fångad i en ändlös labyrint, där det hägrande målet ständigt skjuts längre och längre bort. Den här känslan av att inte kunna överblicka saker och ting, att känna sig som en bricka i ett spel som är betydligt större än en själv, känslan av desillusion och missmod, sammanfaller ganska naturligt med vad en ung man känner inför livet. Processen, Kafkas mest kända verk, hör till mina bästa läsupplevelser, tillsammans med Dostojevskijs Idioten, Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, Hesses Narziss och Goldmund, och, givetvis, allt av Fritiof Nilsson Piraten. Slottet är ungefär lika bra, och hans noveller, framförallt Förvandlingen och En svältkonstnär, är bland de bästa som någonsin har skrivits.

Okej, kanske ni invänder, Kafka skrev ett par bra böcker, Processen är ju fascinerande och allt, men finns det inte mer betydande judar att placera så här högt på listan? Visst det är möjligt att hitta mer betydande judar, det är till exempel svårt att överskåda hur mycket Karl Marx, Abraham eller Elvis har påverkat världen. Utan Marx är alla politiska skeenden på 1900-talet obegripliga, vad vore de monoteistiska religionerna utan Abraham?, och det är svårt att överskatta Elvis roll i både den musikaliska utvecklingen och i den sexuella revolutionen. Kafka, vad gjorde han, vad är han i jämförelse med alla dessa judar? Invändningen är på ett sätt rimlig, Kafka kommer aldrig att spela samma betydelse för världen eller människor som Karl Marx. Folk kommer aldrig grunda religioner eller nya stater på Kafkas texter. Men det här handlar inte om folk, det här handlar om oss, och för oss är Kafka viktigare och bättre än vilken Marx, Abraham eller Elvis som helst. Det känns bra och helt naturligt att placera Kafka före alla dessa ikoner. Kafka var en ruggigt bra författare, han var en fascinerande person, och vi gillar honom. Det är klart att det är tillräckligt för en tredjeplats på den här listan.

Jag vill avsluta den här texten med ett citat. Kafkas förhållande till kvinnor och judendomen har varit föremål för många invecklade diskussioner och avhandlingar. Kvinnor i Kafkas texter spelar oftast bara rollen som tröst i vardagen, och som många andra judar på den tiden omvandlade Kafka antisemitismen till självförakt. Om sin sexuella debut med en butiksflicka i Prag, där flickan hade sagt "något som var lite smutsigt (inget värt att orda om)", skriver Kafka: "Och som det var då, har det varit i fortsättningen också. Min kropp, som ofta höll sig lugn i åratal, skakades plötsligt av denna längtan efter något som var lite oanständigt, något som var lite motbjudande och smutsigt, även när mitt liv har varit som bäst har det funnits något av detta, en lätt odör, lite svavelos, lite av helvete. I denna drift fanns något av den eviga juden - meningslöst vandrande genom en meningslös, smutsig värld."

Mest känd för: sitt tragiska liv och för sitt författarskap som har kallats 1900-talets viktigaste, trots att han aldrig fullbordade en enda roman. Kafka har efter sin livstid fått ge namn åt mystiska och oöverblickbara situationer som känns lite "kafkaartade".

4. Ludwig Wittgenstein

Det finns något beundransvärt hos personer som i sitt eget arbete eller i sin egen samtid ser historiens, konstens eller filosofins fullbordan. Man beundrar dessa personer för deras storslagna visioner och drömmar, även om deras tankar i grunden kanske är ett uttryck för en överdriven självgodhet. Men att utropa historiens slut är inget för de blygsamma! Det är något för de stora personerna i historien. Det är denna självgodhet som förenar Friedrich Hegel, Piet Mondrian och Ludwig Wittgenstein. Hegel såg på det samtida Preussen, Mondrian på sina tavlor och Wittgenstein på sina texter och de sa alla tre att nu är det slut, hit men inte längre kan mänskligheten komma. Det kan bli annorlunda, men det kan fan inte bli bättre. När Wittgenstein hade skrivit sin Tractatus logico-philosophicus (1922), i vilken han menade att han hade löst filosofins alla problem, återvände han till Österrike för att bli lärare. Mer än tvåtusen år av käbbel hade blivit lösta på mindre än ett hundratal sidor. Vad mer fanns att göra än att ge upp filosofin, och syssla med lite mer meningsfulla saker? För det är det som är det intressanta med Tractatus och den tidige Wittgenstein: han avfärdade alla filosofins problem och frågeställningar som meningslösa.

Den tidige Wittgenstein lade märke till att vi använder språket för att beskriva verkligheten. Han konstruerade därför sin bildteori för mening, enligt vilket ett påstående är meningsfullt om (och endast om) det har samma logiska form som verkligheten. Det är således den logiska formen hos påståenden som gör att vi meningsfullt kan tala om världen. En följd av Wittgensteins bildteori för mening är att moraliska, religiösa eller metafysiska påståenden är meningslösa. Ytterligare en följd av Wittgensteins bildteori är att Tractatus i sig är meningslös. Wittgenstein var dock fullständigt medveten om detta, och använde därför en odödlig liknelse för att illustrera bokens funktion. Tractatus funktion kan liknas vid en steges. När man väl är uppe kan man slänga stegen; och på samma sätt kan man slänga Tractatus när man väl inser språkets funktion, som är att beskriva verklighetens logiska form.

Wittgensteins syn är helt förenlig med vad Wienkretsen och de logiska positivisterna ansåg om språkets funktion. Men Wittgenstein skiljde sig i en väsentlig aspekt från Wienkretsen. Enligt de logiska positivisterna så ringar vetenskapen in allt som är viktigt för människan. Om ett påstående inte gick att verifiera så var det helt enkelt inte viktigt. Wittgenstein ansåg däremot att det viktiga, det som verkligen betyder något, är det som inte kan uttryckas i ord. Det finns därför något inneboende sorgligt, men samtidigt ruskigt vackert, i Wittgensteins tidiga filosofi. Det som är viktigt för människan är för alltid oåtkomligt för henne. Verklighetens yttersta natur är för alltid dold. Tractatus kan betraktas som ett monument över filosofins omöjlighet, mest kärnfullt uttryckt i bokens sjunde och avslutande paragraf: "Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga". I slutet av Tractatus verkar Wittgenstein acceptera någon sorts mysticism. Paragraf 6.522 lyder: "Det outsägliga finns visserligen. Detta visar sig, det är det mystiska." Etiken kan visserligen inte uttryckas i ord och satser, men den visar sig, och det är den här springan av hopp och ljus i Tractatus som gör boken så vacker.

Wittgenstein fick dock anledning att återvända till filosofin. Det visade sig ganska snabbt att hans bildteori inte höll måttet. Det finns ord och satser som har en mening i språket, även om de inte beskriver verklighetens logiska form. I ljuset av detta utvecklade Wittgenstein sin teori om språkspel och metaforen om språk som verktyg. Det är därför man talar om den tidiga respektive den sena Wittgenstein. Den sena Wittgenstein har varit minst lika inflytelserik som den tidiga, och hans teorier i Filosofiska undersökningar, som publicerades två år efter hans död, 1953, är minst lika intressanta som dem i Tractatus. Men vi har redan återkommande gånger på den här listan hyllat personer som tog sig friheten att följa en tankegång till sin logiska eller naturliga slutpunkt, dvs. visionärerna, de som utgör mänsklighetens verkliga avantgarde. Tractatus kan beskrivas som ett gigantiskt misslyckande, den lyckades inte sätta punkt för filosofin och den stillade inte filosofernas kunskapstörst, men som visionärt verk är den oöverträffad. Aldrig har filosofiska problem behandlats som de gjorde i Tractatus, och aldrig har mänsklighetens fåfänga strävan efter visshet behandlats så klartänkt och samtidigt så cyniskt och tröstlöst. I fråga om sanning nådde Wittgenstein högre i den senare delen av sitt liv, men aldrig nådde han högre i fråga om poetisk kraft. Som poesi räknad tillhör Tractatus 1900-talets bästa verk.

Wittgensteins plats på listan kan förklaras som en hyllning till hans skrupellösa inställning till livet. Han trodde verkligen att han hade löst filosofins alla problem, han trodde att han med Tractatus hade sagt det sista ordet. Att Tractatus inte var det sista ordet, att språket inte riktigt kunde begränsas till bokens snäva ramar är inget underkännande av Wittgensteins vision, det är bara ytterligare ett bevis på språkets, filosofins, ja, verklighetens komplexitet. Att den, verkligheten dvs., fortsätter att gäcka oss är uppmuntrande men framförallt jävligt irriterande, men det är antagligen något som vi får lov finna oss i. Det är till Wittgensteins heder att han försökte.

Mest känd för: Tractatus, en av tidernas märkligaste filosofiska verk, och för Filosofiska undersökningar, där han utvecklar sin teori om språkspel.

5. Bob Dylan

Jag hade länge planer på att skriva ett bra Dylaninlägg. Ja, det är sant! Ett bra inlägg! Jag tog fram mitt block för flera dagar sen och började skissa ner idéer. Skulle jag visa min kärlek till och kunskap om Dylan genom att helt sonika gå igenom alla hans perioder, alla hans album, alla hans låtar? Hm, nej, tråkigt. Kanske borde jag låta inläggets stil spegla Dylans olika perioder i livet, genom att först skriva på ett politiskt indignerat vis, sedan knarkig beatprosa, vidare över brusten kärlekslyrik, fortsätta med ett kristet sätt att se på saker, låta texten övergå i bitterhet och slutligen lämna lite hopp på slutet? Vad genialt! Bob Dylans hela själsliv uttryckt i ett blogginläggs stil! Eller vänta, hur bra är inte det här idèn...

Jag skriver hela inlägget i översatta Dylanlåtcitat!

Formulerar om dem endast så mycket att det går att göra en begriplig berättelse av det hela. Årets bästa text! Nobelpriset till Martin Janzon! Tack, det här hade jag aldrig väntat mig, utan mamma och pappa hade jag inte stått här idag...

Men sen kom bristen på liv i vägen, och jag orkade inte fullfölja någon av mina glimrande idéer. Så här sitter jag idag och ska skriva om den troligen största musikaliska idol jag haft, och vet inte vad jag ska ta mig till. Det är då, alltså nu, jag drar mig till minnes vad en kompis som hälsade på häromveckan sa. Stolt proklamerade han: "Jag läste de fyra första inläggen på er judeblogg!" och fortsatte sedan lite mindre stolt, men fortfarande ganska nöjd: "Sedan dess har jag bara läst rubrikerna och tittat på bilderna." Jag inser med ens att han ändå får ut det viktigaste, eftersom själva grejen med en lista är just själva listan. Skit samma vad jag skriver här, Bob Dylan är den femte bästa juden någonsin! Där har vi det viktiga! Och därmed känner jag att jag kan slappna av och tillåta mig att på ett enkelt sätt berätta för er varför jag tycker att han är så bra.

När jag lånade ett par skivor av en kompis (för övrigt samma kompis som figurerar i stycket ovanför) i slutet av gymnasiet skulle det påverka fortsättningen av mitt liv. Skivorna var Sleeps with Angels av Neil Young och Desire av Bob Dylan. Jag ägnade timmar åt att ligga i sängen och säga nej till kompisar som ville hitta på nåt, för att istället lyssna igenom skivorna. Det var vid denna tid jag fick mitt riktiga musikaliska uppvaknande, och förutom kompisen (Manne) och artisterna själva (Young och Dylan), så vill jag framföra ett hjärtligt tack till Lina, en tjej jag var obeskrivligt kär i men som jag visste att jag med all sannolikhet aldrig skulle kunna få och om jag kunde det så skulle det aldrig fungera. Utan henne, inga tårar till musiken. Lina fick med ens heta Sara, och jag fortsatte att ivrigt köpa och låna skivor av såväl Dylan som Young.

"Men Herregud Martin, det där var ju flera år sen! Väx upp!" säger ni, och uploadar ännu en housemix på myspace. Även bortsett från att jag har svårt att växa upp, så finns det en annan sak som gör att jag, och alla andra, kan fortsätta att älska Dylans musik genom livets skiftningar. Det är nämligen så att hans digra produktion innehåller så många olika uttryck, känslor och tankar att man lätt kan hitta något som man gillar utifrån var i livet man befinner sig för tillfället. Är det vår? Fint, spela Blonde on Blonde! Föraktar du någon? Ingen fara. Hatar du kanske rentav en tjej du haft ihop det med? No probs. Är du kär? Vad roligt! Bitter? Jag också. Vill du bara luta dig tillbaka med opretentiös musik och en gammal gubbig kopp te? Mm, det kan vara skönt. Och så vidare. Och så vidare. Alltid med den mest utsökta känslan för ordens användning. Många av de fantastiska låtarna är svåra att veta vad de handlar om, men de berör en likväl tack vare... ja, jag vet inte, tack vare poesin, antar jag.

Jag förstår om man tycker att Dylan gjort tråkig musik. Jag förstår om man upplever hans röst som gnällig, nasal, raspig och allmänt dålig. Jag förstår om man tycker att Morrisseys, Z-Ros eller Al Greens texter "säger mer om ens liv". Men JAG tycker att Dylan gjort massa skitbra musik. JAG gillar hans speciella röst. Dylan säger mycket om MITT liv, eller åtminstone om liv som jag vill höra om. Och det tänker jag inte ändra på bara för att nån jävla Discobelle eller Plain Gold tycker annorlunda.

Ni som är med mig är med mig.

Mest känd för: att vara den allmänt mest beundrade textförfattaren i musikens historia. Låtar och album av Dylan brukar ofta hållas som bland de bästa som gjorts. Möjligen är han den största levande legenden alla kategorier, tillsammans med Nelson Mandela och Elvis Presley.

6. Moses

När jag var mindre var min högsta önskan att få en handfull superkrafter. Jag läste serietidningar och min fantasi skenade iväg. Hur lättjefullt och skönt skulle inte livet vara med bara en sådan egenskap? Föga visste jag att det var till Gud jag egentligen skulle vända mig om jag ville ha fantastiska egenskaper. Hela Bibeln är full med historier om mirakel som går emot erfarenheten och alla givna naturlagar. Blinda får synen tillbaka, hav delas och fiskar mångfaldigas. Historien om Moses är bara en i raden, men för judarna är det den viktigaste historien som finns. Ni har redan läst om Abraham, en ganska tråkig och ointressant kille. Visst, han var viktig, men Abraham är ingen som blir föremål för hjältestatus inom någon religion. Om Abraham är Morpheus, någon som tycks ha varit med sedan begynnelsen men som inte gör så mycket, så är Moses Neo; det är han som gör alla coola saker, som att dela havet, leda det utvalda folket genom öknen och hämta stentavlor från Herren själv. Visst finns det andra personer av intresse i Gamla Testamentet (av vilka några redan har figurerat på den här listan), men det är ändå Moses som är den stora huvudpersonen, hjälten, superhjälten om ni så vill. Vid sidan om att utföra dessa stordåd lyckades han till och med hitta tid att skriva de fem moseböckerna. (Till skillnad från Abraham blev Moses bara 120 år, rena ungdomen!) Det är möjligt att Moses är judendomens viktigaste person någonsin, och han låter sig naturligtvis inte avfärdas som en i raden av Bibelsnubbar.

Jag läste någonstans att när renässanshumanisten Pico della Mirandola läste Bibeln så skämdes han å de kristnas vägnar. Han hade hoppats att hitta bättre tankar och resonemang än hedningarnas (dvs. grekernas), och språkligt var böckerna en stor besvikelse. Det här fick Pico att vända sig till den judiska kabbalan, som med avancerade siffermetoder försöker hitta underliggande meningar dolda i Gamla Testamentets texter. Det ska tilläggas att Pico förväntade sig en prosa lika vacker och klar som den bild han hade av Gud. Det var förstås en förväntning som omöjligen kunde uppfyllas. Pico, som i förbigående sagt hade väldigt höga tankar om sig själv, kom till den slutsatsen att moseböckerna var skrivna på ett väldigt simpelt vis för att den stora massan annars skulle bländas av ordens klarhet och skönhet. Det var upp till män som Pico att urskilja texternas underliggande resonemang och läror. Det är möjligt att Moses hade en illistig ådra, men det tycks osannolikt. Till skillnad från Pico tycker jag att moseböckerna (det jag har läst i dem, det vill säga) är bra och underhållande; alla bilder och metaforer och det faktum att man inte är säker på vad som är sanning och fiktion stärker bara upplevelsen. Men Pico var säkert en av dem som läser Euklides eller Matematik 3000 som förströelse.

Berättelsen om Moses innehåller alla viktiga detaljer som måste finnas med i en berättelsen om en hjälte. Från den dramatiska födelsen till den utdragna spänningen när han vandrar genom öknen och till det magnifika och underbara när han på Sinais topp tar emot stentavlorna på vilka Gud har ristat in hur många gudar man får ha vid sidan om (inga), vilka man får ligga med (inte så många, bara din hustru) och så vidare. Det är naturligtvis självklart att Moses ska återfinnas så här högt på den här listan, och det har faktiskt inte så mycket med mina barndomsminnen (jag vill fortfarande ha superkrafter, vem vill inte det?) eller Moses eventuella superkrafter (sanningen är väl den att Gud hjälpte till en smula) att göra. På många sätt är han judendomen. De tio budorden, högtiden pesach och traditionen att äta ojäst bröd är otänkbara utan Moses. Han kan givetvis inte toppa den här listan, därtill räcker hans insatser inte till. Moses är inte världshistoriens bästa jude, men han kan bannemej vara världshistoriens bästa jude.

Mest känd för: att ha tagit judarna från Egypten genom öknen till det heliga landet. Judendomens stora hjälte och profet.

Moses kommer ner från Sinai, illustration av Gustave Doré.

7. Elvis Presley

Det var en gång en musikgenre som hette rythm n blues. Stilen var ursprungligen av och för svarta människor (rythm n blues övertog beteckningen race music) och inspirerade så småningom en genre betecknad rock n roll. Vi kanske kan skippa debatten rörande rock n rollens startpunkt, det finns som ni vet en hel del olika åsikter där, men klart är att killar som Fats Domino (svart), Big Joe Turner (svart), Ike Turner (svart), Jackie Brenstone (svart), Little Richard (svart), och Chuck Berry (svart) var viktiga pionjärer på området. Men det skulle krävas en Bill Haley (vit) för att rock n rollen skulle få sin första stora hit, och en Elvis Presley (vit) för att världen skulle få tokspel och bli sådär hysterisk som kvinnor har för vana att bli. Världen skulle inte bli sig lik och allt det där. Nu finns det förstås de som gärna smyger in hintar om att hela den här grejen med att rocken plötsligt blev populär i och med Elvis skulle ha med etnicitet och hudfärg att göra, och så kan det förstås vara. Men.

Det kan också vara så att Elvis helt enkelt var snyggare, sexigare, coolare, och oftast, om jag får säga det själv, bättre än hans föregångare och samtida rockkollegor. Jag har full förståelse för de vilda skriken, The King var ändå allt bra attraktiv, se bara på hans moves, hans ryck med huvudet, eller hans ljuva anletsdrag, svårt att ta blicken ifrån honom, om jag vore bög - och så vidare. Dessutom var Elvis mycket mer än bara en rock n rollartist. Rockabilly, pop, gospel, blues och smetiga ballader levererades lite om vartannat.

Vissa läsare har säkert misströstat och i sitt stilla sinne tänkt att "nåja, inte tycker de verkligen att den eller den person på riktigt är bra, det måste bara vara dessa judars oerhörda betydelse för sitt område som placerat dem så högt på listan." Dessa läsare har till större del fel än de tror, men hur det än är med den saken: i detta fall har de definitivt fel. Elvis Presley råkar inte bara vara den mest berömda figuren inom all populärmusik. Inte bara den mest passionerat imiterade människan någonsin. Inte bara en framgång och fall-saga minst lika stor som den om Marilyn Monroe. Nej, han gjorde också ett antal genuint högklassiga inspelningar. Jag är allvarlig, nästan: Vad man än jämför med är vissa av Elvis låtar bland det bästa som spelats in.

Ta hans debut till exempel. Skivan lider av klassiker-syndromet alias Beatlessjukan, d.v.s. den är så känd att många människor liksom tröttnat på den redan innan man lyssnat. Eller så tror man att man hört den fast man inte gjort det. Det är inte alltför många som verkligen tagit sig tid att lyssna, men de som gjort det har förmodligen insett ett par saker: 1. Den är, som väntat, ojämn. 2. Ett par av de bästa låtarna tillhör inte de allra mest kända. Tryin to Get to You till exempel. En utmärkt låt som uppskattningsvis endast 9 procent av er har hört. (Jag jobbar på ett statistikföretag - har ni otur blir min nästa blogg en bitter och cynisk historia.) Jag lovar att det finns åtminstone ett femtiotal lika halvbortglömda låtar ni aldrig hört. Elvis spottade ur sig ett helt gäng album och enligt min erfarenhet följer alla ungefär samma mönster: skivorna är ojämna men det finns guldkorn på var och en.

Sådär vidunderligt storslagen och magisk blir dock Elvis först när vi upplever hans musik i kombination med hans person och artisteri. Det är alltså inte särskilt konstigt att videon till Suspicious Minds är ett prima exempel på det bästa med Elvis: Osande, svettig, attraktiv och smaklöst utklädd levererar han vad vi kanonbestämmare skulle kalla en klassiker. Och för en gångs skull handlar det inte om tycke eller smak. Den som inte direkt inser att det är en klassiker utöver de vanliga klassikerna ("Har du hört Ubraguda Murujas osläppta källarprojekt? En klassiker!") har helt enkelt glömt bort att klicka på länken. Den finns på rad fyra i det här stycket. Suspicious Minds står det.

I en av förra årets mest ambitiösa hiphoplåtar, Who - en alldeles utsökt 15-minuterslåt, såhär inom tankstreck sagt - av Joe Budden, noterar berättaren "If rap was alive we'd be tryin' to be the best rappers ever, not just the best rapper alive." Rappare inser väl helt enkelt att det inte ens är någon idé att låtsas som att man skulle vara bättre än The Notorious B.I.G. På samma sätt är det inte konstigt att Lil Jon är The King of Crunk, att Michael Jackson är The King of Pop, att Elvis Costello är The King of America. De kan liksom inte kalla sig bara The King.

Det epitetet är för alltid upptaget.

Mest känd för: att vara den (vita) amerikanska populärmusikens största namn, där endast Bob Dylan och Frank Sinatra kan vara med och tävla litegrann åtminstone. Var den första riktigt stora ikonen inom den nya rockmusiken (som visserligen skulle få helt nya vändningar några år senare på 60-talet, men det ska vi inte tala om nu).

8. Jungfru Maria

Marilyn Monroe i all ära, men naturligtvis är det Maria Oskulden som är den bästa judinnan någonsin. Ingen kvinna har blivit mer dyrkad än henne och hon var dessutom den som uppfostrade Jesus, som ju på många sätt blev en väldigt fin människa. Det intressanta med Maria är så klart varför hon har blivit så dyrkad. Anledningen till detta skiljer sig nämligen (minst sagt) från anledningarna till att de flesta övriga kvinnor på den här listan har blivit det.

Jag är ledsen att säga det, men vårt urval av kvinnor till den här listan har i hög grad handlat om sex. Vi vill ligga med Scarlett, vi har som tonåringar onanerat till Sarah Michelle och vi skulle sälja våra föräldrar för att få ett fräckt ögonkast från Marilyn. Allt detta har skett nästan utan att vi (eller i alla fall jag) har varit medvetna om det. En dag sitter man bara och kollar igenom listan och utropar helt plötsligt: "Varför i helvete är SARAH MICHELLE GELLAR med på listan och inte Hannah Arendt, Gertrude Stein eller någon av de där som Martin nämnde i en kommentar nyligen!" Och så visar det sig att allt handlar om att någon av oss har haft sexuella fantasier om Buffy i trettonårsåldern, och, tja, mer än så var det inte. Jungfru Marias plats på listan handlar så klart också väldigt mycket om sex, nämligen om själva frånvaron av sex. Man skulle kunna säga att Maria är en symbol för all den kvinnlighet vi inte associerar med kåthet: den upphöjda, rena, moderliga kvinnligheten. Freud kanske skulle säga att vi har tagit med "Madonnan" för att kompensera för alla "Horor" på listan.

Jag tror att Maria ofta har fått tjäna som en sådan motvikt. I katolska medelhavsländer som Italien och Spanien ser man till exempel ständigt små figurer föreställande Kristi moder. Ibland kan man nästan få för sig att hon ses som viktigare än Kristus själv. Detta tror jag beror på att kvinnorna i dessa någorlunda manschauvinistiska kulturer får en kvinnlig religiös förebild bland alla gamla patriarker, och att männen (som ju tillhör Europas kåtaste) får utlopp för den mindre köttsliga delen av deras kärlek till det andra könet. Samtidigt är Maria något helt annat än deras egna tjocka, svettiga mödrar som hunsar dem därhemma: hon är snäll, värdig och omhändertagande utan att vara sträng eller överbeskyddande.

Allt ihop började med att ängeln Gabriel besökte Maria en dag och att hon strax därefter blev gravid. De som skrev Bibeln har dragit helt andra slutsatser av detta än vad jag själv kanske skulle göra, men Maria skötte historien snyggt och menade att Gabriel hade överlämnat ett budskap om att hon skulle föda Guds son. "Helig ande ska komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig", och mycket riktigt föddes lille Jesus i stallet utan att Maria fått kuk (förutom av Gud då, i någon slags andlig mening). Resten av historien är lika bekant: Jesus växer upp, börjar predika, går på vattnet, skaffar lärjungar, blir korsfäst (med mamma fortfarande vid sin sida som ni ser på bilden längst ner), återuppstår, far upp till himlen och till sist blir den störste religiöse figur världen någonsin skådat. Allt detta gör också Maria till en oerhört viktig religiös personlighet, och en karaktär med lika högt symboliskt värde som Jesus själv. Martin nämnde igår Moder Teresa som "en symbol för självuppoffring, osjälviskhet och ödmjukhet", men jämfört med Jungfru Maria är hon ett jävla skämt och ingenting annat.

Jungfru Maria, jag högaktar dig.

Mest känd för: Födde Jesus som oskuld. Den romerks-katolska och ortodoxa kristendomens främsta helgon. Tillsammans med Marilyn Monroe, en av de viktigaste kvinnliga symbolerna.

Michelangelos Pietá. Michelangelo - kanske den bästa konstnären någonsin.

9. Marilyn Monroe

Marilyn Monroe. Ett namn lika magiskt, overkligt och larger than life som Moder Teresa. Eller Leonardo da Vinci. Eller Zarathustra. Det är på den nivån, och ja, det är faktiskt på den nivån. Jag blir lika förvånad varje gång jag inser att Monroe faktiskt har levt på riktigt. Vi har flera gånger på listan pratat om vikten av symbolvärde, att betyda något mer och annat än bara sina gärningar. Alla vi tre judebloggare är förtjusta i människor som växt sig så stora i vårt kulturella medvetande att de inte längre bara representerar sig själva, utan något mycket mer och större. Människor som slutat vara varelser av kött och blod och istället blivit begrepp.

Moder Teresa är en symbol för självuppoffring, osjälviskhet och ödmjukhet. Da Vinci är en symbol för det mänskliga geniet. Zarathustras namn för tankarna direkt till urgammal visdom, religion och poesi. Vi har tidigare hyllat ett antal skickliga, karismatiska och vackra kvinnor inom populärkulturen, men alla Lauren Bacalls, Elizabeth Taylors och Scarlett Johanssons är bara barn, underavdelningar om ni så vill, till Monroe. De är, om jag ska vara fullständigt uppriktig, inget annat än smulor som ramlat av den stora kakan Marilyn Monroe. Inte så att Monroe var först (hon kom inte igång med sin filmkarriär före vare sig Bacall eller Taylor), men hon är otvetydigt den allra största representanten för den vackra filmstjärnan. Flera av de stora tidningarna har utsett henne till 1900-talets sexigaste kvinna och största sexsymbol. Monroe var, självklart, givetvis, naturligtvis, oerhört vacker och attraktiv. Men jag är ändå väldigt tveksam till att hon hade fått den osannolikt mytiska status hon har nu om det inte vore för hennes på många sätt stormiga och tragiska liv. Ingen spektakulär uppväxthistoria, ingen överdos och ingen Kennedy och det hade inte blivit några utmärkelser som 1900-talets det eller det. Marilyn Monroe var en ovanligt vacker kvinna med ett ännu ovanligare och fascinerande liv.

Norma Jeane Baker föddes 1926. Hon hade en kaotisk barndom som hon spenderade i flera olika fosterfamiljer. Mamman hade psykiska och finansiella problem och kunde därför inte ta hand om sin dotter. Vem fadern var är inte helt klart, men som vanligt på den här tiden hade papporna inte särskilt stort intresse av barnuppfostran, så det hade kanske inte spelat så särskilt stor roll i alla fall. Hon kom att bli utsatt för övergrepp och ofredande från medlemmar ur en fosterfamilj, och ett par stycken i hennes släkt och närhet begick av olika anledningar självmord. Det känns inte långsökt att anta att flera av dessa upplevelser bidrog till hennes återkommande depressioner i vuxet tillstånd. Hursomhelst, Norma Jeane tog snart ett skitjobb och blev av en slump upptäckt av en fotograf som uppmuntrade henne att söka modelljobb. Hon tog jobbet och hankade sig under några år fram på detta och det är från denna tid, i slutet av 40-talet, som hon också poserade naken för att kunna klara sig ekonomiskt. Hon deltog även i några mindre filmproduktioner.

Inte förrän hon fick en roll i John Hustons film I Asfaltens Djungel började hennes karriär ta fart. Norma Jeane Baker byttes raskt ut mot Marilyn Monroe. Hon fick fler roller i stora produktioner och den mest berömda av hennes tidiga filmer är idag Herrar Föredrar Blondiner, en rätt trevlig musikal som är klart sevärd just för att Monroe medverkar. I denna framför Monroe den tidiga bling-bling-klassikern Diamonds are a Girl's Best Friend, och Monroe var nu etablerad inte bara som modell och skådespelerska, utan också sångerska. Hon hade som ni säkert förstår inte särskilt svårt att skaffa sig karlar, och gifte sig snart med Joe DiMaggio och sedan med den mycket kompetente pjäsförfattaren Arthur Miller.

50-talet var Monroes årtionde, och hon skulle medverka i en hel hög filmer. Regissörer och producenter ville ha med henne i massa produktioner trots att hon var ökänd vad gällde inspelningarna. Hon hade svår scenskräck och blev med tiden allt svårare att arbeta med. Hon ville inte lyda regissörerna och höll aldrig tiden. Svåra, jobbiga och excentriska är ju alla stora kulturpersonligheter, så det är förstås inget att förvånas över. Bland filmerna finns det, förutom Herrar Föredrar Blondiner, en till som måste nämnas: I Hetaste Laget, från 1959. Filmen har av American Film Institue utsetts till tidernas bästa komedi. Den är säkert lite småkul, men det är inte därför jag knappt kan bärga mig att se den. Det är för att Monroe medverkar. Så enkelt är det.

Marilyn Monroes sista film blev den oavslutade Something's Got to Give. Hon hittades den femte augusti 1962 död i sitt hem efter en överdos på läkemedlet barbiturater.

Precis som de andra glamorösa kvinnorna som deltagit på judebloggen så får man inte glömma bort att Monroe aldrig hade blivit superkänd eller varit med på vår lista om det inte vore för att hon besatt en stor talang inom det område hon var verksam. Den berömda skådespelartränaren Lee Strasbourg har sagt: "I have worked with hundreds and hundreds of actors and actresses, and there are only two that stand out way above the rest. Number one is Marlon Brando, and the second is Marilyn Monroe." Det är också flera av hennes medarbetare och vänner som påpekat att Monroe var intelligent, något som kanske inte direkt framhävs i filmerna där hon allt som oftast fått spela stereotypen dum blondin.

Men varför älskar så många Marilyn Monroe? En snygg och duktig kvinna är med i några halvbra filmer och dör sen ung. Visst visst, men räcker det verkligen? Ja, det gör det, för det är nämligen inte alls så bara. I Edgar Allan Poes genomgång av hur han skrev sin berömda dikt Korpen berättar författaren hur han gick tillväga när han skrev dikten. För att uppnå största möjliga poetiska effekt kom han fram till att det var framgångsrikt att blanda melankoli med skönhet. Det mest melankoliska ämnet ansåg han vara döden och skönheten är för Poe självfallet en vacker kvinna. "Alltså är en vacker kvinnas död otvivelaktigt det mest poetiska ämnet i världen." Kanske finns förklaringen till vårt outsinliga intresse för dagens jude i just denna betraktelse. Nu i efterhand tycker man sig se ett tragiskt skimmer över alla Monroes leenden - vi vet ju att hon alldeles snart skulle ta död på sig själv genom en överdos. (Eller ja, vissa av er kanske föredrar konspirationsteorin: FBI "fixade" Monroes död för att inte äventyra Kennedys presidentpost. Jag misstänker att kärleksaffären med Monroe inte skulle se så bra ut om den kom fram.) På något sätt är döden närvarande i alla bilder av henne och det gör intrycket väldigt starkt. Skönhet och död är en otäck kombination, men en som alltid fängslat människan.

När jag tänker närmare på saken känns Joyce Carol Oates Marilyn Monroe-roman Blonde inte alls särskilt lång längre. 862 sidor, det klämmer jag på en kväll.

Mest känd för: att vara 1900-talets största sexsymbol och en av de största kvinnliga filmstjärnorna genom tiderna. Samtidigt var hon också symbolen för berömmelsens och uppmärksamhetens baksida. En sorts tragisk och älskad martyr, i detta avseende jämförbar med Kurt Cobain.

Andy Warhols Marilyn. Warhol porträtterade de flesta riktigt stora kulturella ikonerna från 50- och 60-talet.

10. Abraham

Gabriel skrev i sin text om Johannes att han "kan förstå att det höjs ett och annat ögonbryn åt att en till biblisk figur dyker upp på den här listan", ungefär som om Johannes skulle vara den sista. Eller som om det vore lite konstigt att bibliska judar är med på listan. Nej, det är dags att drämma näven i bordet och sluta ursäkta sig! Sanningen: många av de allra viktigaste judarna, för judendomen såväl som för vår kultur, finns omskrivna i Bibeln. Vettig åsikt: flera av dessa är fascinerande, storslagna karaktärer lika värda att omtalas som vilken jävla David Beckham som helst.

När Kalle Lind skrev att han tyckte det var bra att några gojim tog tag i uppgiften att äntligen bestämma vilka de bästa judarna är, kommenterade han att judarna själva bråkat om den saken ända sedan Abrahams tid. Nu är det inte så att de råkade började diskutera saken just när en snubbe som hette Abraham levde, nej, det hade varit hart när omöjligt (jag säger hart när, för man vet aldrig, med tanke på kvantfysik och sånt är det säkrast att inte vara säker på nånting) att ha en åsikt i frågan tidigare, eftersom Abraham är stamfader åt det israeliska folket. Då judendomen är det israeliska folkets religion är det liksom omöjligt att prata om någon jude före Abraham, hur ambitiös man än är i breddningen av judedefinitionen. Judendomen utan Abraham är som funken utan James Brown.

Abrahams stjärnkarriär började sent. Han var redan 75 år när han fick höra några uppmuntrande ord från Herren: "Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade." Han fick också reda på att han skulle lämna sitt land, Haran, och bege sig till det förlovade landet, Kanaan.

När jag skrev om David rabblade jag på och gick igenom karlns hela liv och leverne, mer eller mindre, men det tänkte jag inte göra nu utan bara fokusera på det viktigaste. När Abraham (eller Abram som han hette före denna dag) var 99 bast talade Herren till honom igen. Abraham fick veta att han skulle byta namn (ganska oviktigt) och att ett förbund skulle upprättas mellan honom och Gud, ja, all avkomma till Abraham och Gud rent av. (Ganska viktigt.) Från och med nu var förhud en ganska sunkig grej man skulle göra sig av med.

Hans avkomma skulle som sagt bli rätt stor, ("Se upp mot himmelen, och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem. Så skall din säd bli.") och det är otvetydigt menat som en bra grej. Lite ironiskt ändå att evolutionsläran ska få vatten på sin kvarn i en religiös text, men det är här uppenbart att det största och viktigaste som kan hända en människa är att så mycket avkomma som möjligt bär på hennes gener.

Nåväl, Abraham fick som lovat till slut några ungar, varav de mest berömda är Isak, som han fick med sin hustru Sara, och Ismael, som han fick med Saras egyptiska tjänarinna Hagar. Från den förstnämnda sonen härstammar israelerna och den sistnämnda bland annat araberna. Stackars araber, alltid sedda som ett andrahandsfolk. Inte särskilt konstigt att det i Koranen är Ismael som är närapå att offras till Gud och inte Isak (ni kan väl den historien?).

Dags för avrundning då. Det spelar egentligen ingen roll om vi sitter här och tycker att Abraham verkar vara allmänt kass, fett tråkig eller såååå 2000 före Kristus: har Herren Gud bestämt sig för att en person är värd att bli startskottet och en grundpelare för ungefär alla religioner värda att tas på allvar (jag menar, buddhism känns ju mer som en filosofi och hinduism som en såpopera), ja, vem är då jag att säga att denna person inte är bra? Jag är ingen, är vem jag är.

Mest känd för: att vara stamfader åt det israeliska folket och en viktig portalfigur i de tre stora monoteistiska religionerna.

God and the Angels visit Abraham, av Arent de Gelder, ca 1680 - 1685.

11. Baruch Spinoza

"Well I'm Eazy-E, I got bitches galore/You may have a lot of bitches but I got much more" rappar Eazy-E i låten "Eazy-Duz-it", som en ilsken terrier med hösnuva. Ödmjukhet har aldrig varit en av hiphopens varumärken. I början gällde det att ha störst soundsystem, senare mest pengar eller som i Eazy-E:s fall, flest "bitches". Vi kan alla uppskatta den här respektlösa uppkäftigheten. I hiphopsammanhang handlar det ofta om att framhäva sig själv, att sockra den egna självbilden. Det är inget fel med det, vi står ju oss själva närmast, och är man bra kan man lika gärna låta världen få reda på det. Men på samma gång är det underbart när man stöter på en riktigt ödmjuk person.

Baruch Spinoza, mannen som gav ödmjukheten ett namn, är tidernas elfte bästa jude. Genom sitt liv tackade han återkommande gånger nej till utmärkelser och priser, och behöll jobbet som glasslipare livet ut. (Som i förbigående sagt inte blev så långt. Han dog i lungsot vid 45 års ålder 1677, orsakad av de smutspartiklar han andades in i sitt arbete; ännu ett exempel på att arbete inte är bra för din hälsa.) Spinoza levde upp till det stoiska människoidealet, vilket innebar att han behandlade sina medmänniskor välvilligt och levde ett anspråkslöst liv. Han var dessutom en ihärdig försvarare av tankefriheten. Tyvärr var Spinozas inställning inte i fas med tiden. Redan vid 23 års ålder blev han utesluten ur den judiska synagogan. I 1600-talets Holland, då som nu en fristad för oliktänkande, förbjöds en av hans böcker, och han fördömdes av sin samtid för ateism. Vad var det då i Spinozas tänkande som väckte så mycket anstöt?

Vi kan anta att folk måste ha stört sig på Spinozas ödmjuka inställning till livet. Det finns något irriterande med personer som inte tar emot hedersbetygelser eller siktar högt på karriärsstegen, som är nöjda helt enkelt. Här försöker vi dränka dem i vårt beröm och så tackar de nej till detta, maken till fräckhet! Beundran kan så lätt slå över till avsky. Det här kanske bottnar i avundsjuka, eller en oförståelse inför andra sätt att leva. Hur som helst är det inte den här aspekten som har lyfts fram av historiker när de försöker förklara varför Spinoza var så kontroversiell. Den egentliga orsaken, säger de, var att Spinoza förfäktade en radikal panteism, där han närmast likställde naturen med Gud. Gud är i Spinozas värld inte bara allnärvarande i en metaforisk innebörd av ordet, utan faktiskt närvarande överallt, på samma gång. Inte konstigt att många upprördes av detta: om Gud är allnärvarande så innebär det att han är närvarande vid mindre ärofulla företeelser, som besök på hemlighuset eller den lokala bordellen. Allt smutsigt i tillvaron kan naturligtvis inte Gud ha del i.

Efter att ha väckt stor kontrovers i sin samtid, glömdes Spinoza bort. Men han upptäcktes återigen vid romantikens gryning, och influerade tänkare som Schelling och Hegel. Idag betraktas han som en av de stora rationalisterna i 1600-talets Europa, vid sidan av Leibniz och Descartes. Spinozas stora projekt var att försöka härleda hela filosofin från några enkla axiom, precis som matematiken utgår från de euklidiska axiomen. Denna geometriska metod influerade bland annat Wittgenstein (vars Tractatus logico-philosophicus för övrigt har hämtat sitt namn från Spinozas Tractatus Theologico-Politicus). När Albert Einstein tillfrågades om han trodde på Gud svarade han att han tror på Spinozas Gud som uppenbarar sig i naturens harmoni. Spinoza har på senare år (vilket inom filosofin, som utmärks av en stor historisk medvetenhet och därför ganska trögflytande förändringar, innebär det senaste seklet) faktiskt blivit något av en modefilosof, och personer som Louis Althusser och Gilles Deleuze har skrivit texter som är väldigt influerade av Spinozas tankar.

Varför hamnade Baruch Spinoza så högt på den här listan? Kanske kände vi oss goda och ödmjuka till sinnes när vi bestämde hans plats på listan. Spinoza var förvisso inte särskilt hiphop, men äkta oförställd ödmjukhet kan vara lika bra, om inte bättre. Redan nämnde Gilles Deleuze har kallt Spinoza för "the absolute philosopher", och det är så jag vill föreställa mig honom, som en gestaltning av alla filosofiska dygder.

Mest känd för: sin panteistiska världsåskådning, och sin ödmjuka inställning till livet.

12. Johannes

Nu är det kört. Växthuseffekten, finanskrisen, västvärldens ohämmade individualism och materialism... nu är det ta mig fan kört: Harmageddon väntar! Barrikadera er i källare, plöj survivalist-litteratur och bunkra upp med konserver, ty nu är undergången nära. Hur den kommer att se ut? Johannes har svaret (den bibliska Johannes syftas det alltså på nu, för hans nutida namnes framtidsprognos: klicka här), och det är både bra och dåliga nyheter:

Dåliga nyheter: Stjärnorna på himlen kommer regna ner över jorden "såsom när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark vind", och om man inte tillhör de 144 000 personer som får Guds tecken på sina pannor och blir räddade (hur är det nu, är det Jehovas vittnen man måste gå med i för att bli en av dem?), så är detta bara början. Hagel och eld kommer att bränna upp en tredjedel av jorden, en tredjedel av havet kommer att bli blod, en tredjedel av sjöarna och floderna kommer att bli giftiga, och en tredjedel av solen kommer att förmörkas. Stora gräshoppor kommer tortera människorna i fem månader och efter det kommer en tredjedel av oss bli mördade av 200 miljoner ryttare med eldsprutande hästar. Efter det kommer en drake och två vilddjur att ta över makten här nere på jorden, och alla som inte tillber "vilddjurets bild" kommer att bli dödade av ett av dessa monster. Vi kommer hamna i ett minst sagt knepigt dilemma: om vi inte tillber vilddjuret dör vi, om vi gör det kommer vi å andra sidan bli plågade av Gud med eld och svavel i "evigheters evigheter". Man skulle kunna tro att eländet var slut i och med detta, men först måste vi ju faktiskt klämma in sju änglar med ytterligare sju plågor, sen är allt klart och vi kan ta det lugnt igen.

Dessa sista plågor är till en början helt OK: folk får lite jobbiga eksem, havet förvandlas till blod (det är ju vardagsmat vid det här laget) och även floderna och sjöarna blir blod (vilket ju ändå är bättre än att de är giftiga, blod går ju faktiskt att leva på). Sedan blir det värre: den siste ängelns plåga kommer nämligen i form av en gigantisk jordbävning som krossar alla jordens berg och störtar samman alla städer. Någon gång i samband med detta kommer också den babylonska skökan och världskapitalismen få sitt straff.

Bra nyheter: Jesus kommer så småningom att strida mot vilddjuren, Satan, den falska profeten och allt vad de nu heter, och till sist rädda dagen. Alla som har dött kommer att få en ny chans att dömas inför Kristus (för dem som har betett sig dåligt fortsätter de dåliga nyheterna nu...). Den nya världen som uppstår ur ruinerna efter den gamla verkar hur bra som helst, inte minst den heliga staden Jerusalem, som kommer att vara byggd av ädelstenar och guld.

En uppenbar fråga dyker direkt upp i mitt huvud efter att ha läst Johannes sakliga redogörelse för undergången: Hur mycket KNARKADE de egentligen på den tiden? Eller kunde man vara en "helig profet" utan droger när Johannes och de andra gamla profilerna verkade? Fler frågor finns runt denne mystiske man: Hur många konstnärer har egentligen influerats av hans uppenbarelse? Hade vi ens haft någon konst utan hans förvirrade visioner? Varför ser han så feminin ut på alla bilder? Var han bög? Hur ska man i så fall se på faktumet att han kallas för "lärjungen som Jesus älskade" i Bibeln? Är det sant när "modern forskning" påstår att det inte var samme person som var både apostel, evangelist och författaren bakom Uppenbarelsen? Och med vilken jävla rätt tror "moderna forskare" att de kan gå emot Den Heliga Skrift och gammal kristen tradition!? Inte med Guds i alla fall.

Jag kan förstå att det höjs ett och annat ögonbryn åt att en till bibilisk figur dyker upp på den här listan, men jag kan säga så här: Johannes var en visionär, en poet, undergångsprofeternas undergångsprofet, hade kanske ett homosexuellt förhållande med Jesus och skrev en stor (och stundtals sjukt bra och inflytelserik) del av vad som är världens mest lästa och berömda bok. Allt det här gör honom given på topp 15, och den som tycker att typ Woody Allen eller Serge Gainsbourg är bättre kommer att få dricka av Guds vredesvin och plågas av eld och svavel i evigheters evighet.

Mest känd för: En av de fyra evangelisterna och en av Jesus tolv apostlar. Skrev också den fantastiska undergångsvisionen Johannes Uppenbarelse.

13. Phil Spector

Phil Spector fälld för mord

Den legendariske musikproducenten Phil Spector har dömts till mellan 15 års och livstids fängelse för mord av en domstol i Los Angeles. Domen kommer att överklagas.

(Först och främst vill jag bara varna för risken att ordet "pop" överanvänds i denna text. Detta orsakas av min, om inte gränslösa, så åtminstone gigantiska kärlek till vad detta begrepp står för. Det orsakas också av faktumet att Phil Spector innehar en central plats i popmusikens historia. Innan jag börjar hylla honom, vill jag också tacka Dagens Nyheter för att de bidragit med en artikel till texten, så jag slipper att själv gå in en massa på Spectors "mörka sidor", som ju är så aktuella i dessa dagar.)

Dunk! dunkdunk DUNK! Dunk! dunkdunk DUNK! Det är konsert med ett skotskt indiepopband och jag utbrister: "Det är ju The Jesus and Mary Chains "Just like honey"!" Martin tittar på mig med ohöljt förakt i blicken och svarar: "Nej, det är Ronettes "Be my baby"." Hans förakt var inte helt obefogat. Känner man inte till trumintrot till "Be my baby", så vet man ingenting om pop. Denna okunskap behöver inte vara någon skam (Horace Engdahl vet säkert inte heller så mycket om popmusik) men då ska man åtminstone inte låtsas som om man kan någonting genom att börja prata om The Jesus and Mary Chain. Hur som helst så är "Be my baby" en sådan där låt som låter så klassisk att man hyllar den som ett mästerverk utan att ens fundera över om den är bra, och Spectors produktion är en inte oväsentlig del av upplevelsen. "Wall of Sound" brukar det kallas, men jag skulle vilja säga att det snarare rör sig om en tsunami av ljuva popmelodier eller en napalmattack fylld med musikalisk genialitet. Har ni fler krystade liknelser, så får ni gärna bidra med dem.

Mordet på den 40-åriga skådespelaren Lana Clarkson inträffade år 2003 och fallet har nu avgjorts i en andra rättegång och efter trettio timmars överläggningar. Förra gången det togs upp, för två år sedan, fick det läggas ned sedan juryn inte kunnat enas. Phil Spector har hela tiden nekat till brott och hävdat att det varit fråga om ett självmord.

Eller ta bara killens julskiva! Spector samlar ihop några av sina artister, viftar lite med trollspöet, och vips! så är ett gäng gamla amerikanska jullåtar förvandlade till magisk, glimrande pop. Nu har visserligen USA en annan typ av låtskatt när det gäller julmusik, så vi kanske inte ska kräva att en svensk producent (säg Kleerup) ska utföra samma trolleritrick med "Hej Tomtegubbar" eller "Räven raskar över isen". Om ni nästa jul inte har lust att lyssna på Triads "Tänd ett ljus" (ett av de absolut sämsta exemplen på musik som existerar) eller Whams "Last Christmas" (som ju ändå är bra) eller någon av de andra på Absolute Christmas-skivan, så rekommenderar jag alltså A Christmas Gift for You from Phil Spector med godbitar som "Santa Claus is coming to town" och "Marsmallow world". Kanske det bästa som hänt julen sedan de tre vise männen.

Phil Spectors advokat hävdade att jurymedlemmarna påverkats av osann bevisning och inte kunnat fatta ett objektivt beslut. Advokaten menade att juryn inte borde ha fäst avseende vid de fem kvinnor med erfarenheter av Spector från 70-talet som vittnade. Domen kommer att överklagas. Juryn menade å sin sida på en presskonferens efter det att domen avkunnats att den fått en komplett bild av händelseförloppet.

Vi har haft en del galna popgenier på listan, men frågan är om inte Phil Spector är den störste och mest typiske av dem alla. Han är verkligen helt jävla galen, "Be my baby", Imagine och "River deep, mountain high" är verkligen essensen av pop och hans nyskapande, efterhärmade sound är verkligen genialiskt. Phil Spector är en symbol för pop, och därmed en symbol för allt som är bra och fint här i livet.

Phil Spector döms till mord av andra graden, ett brott som enligt amerikansk lag ligger mellan mord av första graden och dråp. Det långa fängelsestraffet innebär att den 69-årige Phil Spector med stor sannolikhet kommer att avsluta sitt liv bakom lås och bom.

Mest känd för: Sina pop-produktioner, framför allt från 60-talet, som ofta kännetecknas av det så kallade "Wall of Sound".

14. Groucho Marx

För att kunna hävda sig här i världen måste man antingen vara bra på att slåss eller bra på att snacka. Detta är en universell sanning för oss män, och i generationer har den förts vidare från far till son. Alkoholen finns som räddning för den som inte lyckas särskilt bra på något av dessa områden. Den plockar nämligen raskt fram våldsamheten och/eller pratsamheten i de flesta av oss, och leder kanske till att vi slipper gå ensamma från krogen. Om inte ens alkoholen fungerar är man dock i riktig knipa - då återstår inget annat än att dra sig tillbaka från omvärlden och titta på filmer om män som kan bättre.

Och visst har det blivit mycket våldsfilm och bröderna Marx i mina dagar. I Marxfilmerna får vi stifta bekantskap med tre roliga killar (och ibland en tråkig också) som tar sig an världen med anarkistiska upptåg och fräcka skämt. Chico har sannerligen talets gåva och Harpo är visserligen stum, men å andra sidan ganska bra på att slåss, om man nu kan anklaga hans pajaskonster för att vara våld. Ledaren, och gruppens komiska geni, är dock Groucho Marx - de verbala förolämpningarnas mästare! Med beundransvärd energi tar han sig an kvinnorna, och ingen kan beskylla honom för att bara gå på kvinnornas yttre. Nej, för Groucho är det insidan som räknas. Insidan på deras plånböcker vill säga. "Kvinnorna" innebär allt som oftast Margaret Dumont, en koloss till dam som i all sin uppblåsthet är närmast barnsligt enkel att driva med. Som tur är hindrar en viss dumhet henne från att förstå merparten av Grouchos elakheter. Nedan följer några exempel på de oförskämdheter den stackars kvinnan fått stå ut med:

Mitt under Fyra fula fiskars slutstrid utbrister Groucho: "Remember men, we're fighting for this woman's honour; which is probably more than she ever did."

Eller den här hejdlösa dialogen från samma film:
Groucho: "Not that I care, but where is you husband?"
Dumont: "Why, he's dead."
Groucho: "I bet he's just using that as an excuse."
Dumont: "I was with him to the very end."
Groucho: "No wonder he passed away."
Dumont: "I held him in my arms and kissed him."
Groucho: "Oh, I see, then it was murder. Will you marry me? Did he leave you any money? Answer the second question first."

Tänk att vara som Groucho! Sprida snygga dissningar till höger och vänster på krogen , i stället för att stå och stamma med ett krampaktigt grepp runt ölglaset. En obrydd vagabond som bollar med rika kvinnor och med en dräpande replik kan sänka manliga konkurrenter på nolltid. Det finns naturligtvis ingen som kan bete sig så som Groucho gör i filmerna och komma undan med det, men visst verkar han ha varit en obotligt charmerande skämtare även i verkligheten. En klassiker (som tydligen inte ska vara sann, precis som alla klassiska historier) är när han intervjuade en kvinna som hade väldigt många barn. När Groucho frågade hur det kom sig, svarade hon: "I love my husband", varpå Groucho replikerade "I love my cigar, but I take it out once in a while." Eller när han låg på sin dödsbädd: "Die, my dear? Why that's the last thing I'll do!"

Jag tror att Grouchos marxism i lika hög grad som Karls är en utopi. Det går inte att alltid fälla giftiga oneliners som svar på allt, man kan inte vinna alla kvinnors hjärtan med oförskämdheter, och en påmålad mustasch och anarkistisk oberäknelighet är inte det bästa framgångsreceptet. Både Karl och Grouchos världar är drömvärldar. Det råder dock ingen tvekan om vilken värld som är roligast.

Mest känd för: Spelade tillsammans med sina bröder in en mängd komiskt surrealistiska filmer, t. ex. Fyra fula fiskar och En galakväll på operan. En mästare på kvicka och fräcka kommentarer.

15. Karl Marx

Karl Marx är, beroende på hur man ser det, en av tidernas bästa eller sämsta judar. Om man med "bra" menar en person som har utövat ett enormt inflytande över människor, så måste Marx räknas bland de allra främsta. Att Marx är 1800-talets, och kanske tidernas, mest inflytelserika person står bortom allt rimligt tvivel. Han är däruppe med Jesus och Platon, en person vars tankar kan förändra människors liv. Om man med "bra" menar en person som har påverkat världen i en positiv riktning så är läget lite mer komplicerat. Kan vi klandra Marx för de miljoner människor som har dött under kommunistiska regimer? Vi kan inte komma ifrån att Stalin, Pol Pot, Mao och grabbarna var ganska obehagliga typer. (Att döda meningsmotståndare måste betraktas som ganska obehagligt.) Kan vi klandra Marx? Kan vi klandra Ingmar Bergman för alla usla teatrala svenska filmer som har kommit i hans efterföljd? Kan vi klandra Kurt Cobain för all 90-talsgrunge som inspirerats av Nirvana?

Innan jag försöker att undvika att svara på den frågan, jag har nämligen inget bra svar - och är vi inte ganska trötta på frågan egentligen? - måste jag framhålla en intressant sak med Karl Marx. Marx är som Mona Lisa och Nero, han har nästan uppgått i myternas värld och blivit mer av en ikon än en historisk person. När man talar om marxism idag kan man lika gärna tala om Georg Lukács, lådvinsvänster eller om pubertal Che Guevaramarxism, som om Karl Marx. Redan Marx tog ju avstånd från personer som under hans livstid kallade sig själva för marxister. Det är därför helt befogat och rimligt att försöka ta reda på vem Marx var och vad han egentligen tyckte och tänkte. Men det lämnar jag åt historiker och andra som har någon nytta av den kunskapen. För mig räcker det egentligen att fastslå att Karl Marx har utövat ett enormt inflytande över alla delar av jordklotet; (nästan) vem som helst med det inflytandet hade hamnat på listan.

Men det är synd att Karl Marx alltid bedöms med avseende på sitt inflytande och beroende på politisk hemvist: han antingen hånas eller hyllas, från höger och vänster respektive. Från vänster blundar man för att Marx ekonomiska teorier är ganska bristfälliga, och från höger blundar man för att Marx sociologiska insikter är väldigt, tja, insiktsfulla. Faktum är att Marx genomförde en väldigt klartänkt analys av det samtida samhället. Men jag vill inte skriva våra läsare på näsan, allt det här kan ni säkert redan. Marx idéer är allmängods, kanske till och med i högre utsträckning än Freuds. Sedan är det svårt att undgå att charmas av marxistisk propaganda. Jag vet inte hur många gånger Gabriel har höjt den sovjetiska propagandan till skyarna, men detta har naturligtvis gjorts med all rätt varje gång!

Det går att argumentera för att Marx skulle ha hamnat högre på den här listan. Men min åsikt är att han tvärtom har hamnat några platser för långt upp. Såväl Chagall som Kubrick är ju egentligen bättre. Konst och film är bättre än politik. Och det här med marxism har säkert varit radikalt en gång i tiden, men känns inte det väldigt gubbigt nuförtiden? När jag hör ordet "marxism" så tänker jag på snart utdöda män som Jan Myrdal och Fidel Castro, cigarrer och skägg. Jämförelsen med skägg är ganska bra tror jag: det kan se bra ut och låter väldigt coolt i teorin, men i praktiken kliar det och är till ett jävla besvär. Fast cigarrer är förstås bra ...

Mest känd för: 1800-talets mest inflytelserike person. Politiker, nationalekonom, sociolog, författare, historiker och filosof. Skrev också böcker, varav Kapitalet och Det kommunistiska manifestet är de viktigaste.

16. Marc Chagall

”Ja, det är klart att vi måste gå på några museer”. När vi veckan innan vår Londonresa förra sommaren planerade vad vi skulle göra så var det ett par museibesök som stod överst på min önskelista. Min reskamrat sa "gärna, inte mig emot", vilket han i efterhand kanske ångrar. Jag är nämligen omöjlig att ha med till ett museum: jag ska se, läsa och ta in allt. Jag är inte en av dem som endast går till rummet till höger i The National Gallery, trängs lite med alla turister, sneglar på van Goghs solrosor över axlarna på en fet tysk – ”ja, de var ju fina” – och sedan går ut och skiner i kapp med solen, kanske tar en glass och noterar avsaknaden av snygga tjejer; nej, jag ska prompt se Velázquez, Botticelli och Van Eyck, och alla andra konstnärer som genom historien har stänkt lite färg på en duk. Bland spindelväv, vakter och bortglömda konstnärer spenderar jag gärna min tid.

Nu ska det här inte handla om mitt besök på The National Gallery, utan om mitt besök på Tate Modern. Där hittade jag surrealister och dadaister, suprematister och fauvister. Jag lät mig imponeras av Rothko, tjusas av Matisse. Men det var en tavla som fångade mitt stora intresse, nämligen The Poet Reclining av Marc Chagall. Jag kände förstås till Chagall, jag hade googlat honom några gånger, men det är en sak att se en målning på datorn och en annan att se den IRL. Så här ser den ut:

Mina första tankar var: ”vad liten den är”, ”varför ligger han sådär?” och ”jag är kär!”, och inte "jag är kär" som i "vilken underbart vacker kvinna! oj, konstiga saker händer i min kropp" utan som i "jag har en estetisk upplevelse som i intensitet överträffar många verkliga saker jag har upplevt i mitt liv". Jag vill gärna skriva att det här var min första Chagallupplevelse, och varför inte? När jag tidigare hade googlat Marc Chagall hade jag inte upplevt samma sak. Det här var annorlunda. Så fort jag fick tillgång till internet googlade jag Chagall igen och frågade mig varför jag inte redan älskade Chagall. Hur kan man inte älska en konstnär som gör målningar som den här, den här och den här:

Jag är speciellt förtjust i Chagalls bild av det flygande paret. Det här är den ultimata kärleksbilden: det är såhär man vill att det ska vara när man är kär, man flyger och man vill aldrig återföras till den dystra verkligheten. Jag vill se det som att gravitationen gör ett ädelt undantag för älskande människor. Så är det förstås inte i verkligheten, men en av konstens viktigaste uppgifter är att skapa en alternativ, kanske bättre, verklighet. Tillsammans med Kandinskij och Klimt är Chagall min favoritmålare från den första hälften av 1900-talet. När jag några månader senare hittade Marc Chagalls självbiografi längst in i ett antikvariat här i Linköping slog jag till direkt. I Mitt liv skriver Chagall om sin uppväxt i Ryssland, om flytten till Paris och andra viktiga händelser i sitt liv.

När Chagall kom till Paris kände han sig främmande både till den ryska konsten som han nyss hade lämnat bakom sig och till den franska samtidskonsten. ”Vad är detta för en tid, som sjunger lovsånger till den tekniska konsten, som upphöjer formalismen till gud?” Chagall fortsätter: ”Det är inte en gammal realism jag förfäktar, inte heller en symbolism och romantik som har uträttat föga; det är inte ens mytologi eller fantasi av något slag, men Herre Gud, vad är det?” Chagall fann sin plats mellan alla dessa stilriktningar som härjade Europa de första årtiondena på 1900-talet. Hans konst beskrivs ofta som en blandning mellan kubism, symbolism och fauvism, fast med starka judiska inslag. Men alla dessa beskrivningar riskerar att missa att Chagalls konst är något i och för sig, och inte bara ett sammelsurium av stilar. Och detta "i och för sig" är i min mening kanske den bästa konsten på 1900-talet. Det var min uppfattning en sommardag på Tate Modern och det är min uppfattning idag.

Jag vill avsluta den här texten med ett ganska oskyldigt avsnitt från Chagalls självbiografi. Det är möjligt att det bara är en lustig parantes, men avsnittet äger trots allt någon sorts allmänsklig giltighet.

Jag vet inte längre hur gammal jag var när jag under lek med lilla Olga vägrade att ge henne hennes boll om hon inte visade mig sitt ben.
”Visa mig benet så där högt upp, så ska jag ge dig bollen!”
Sådana dumstreck förvånar mig mycket i dag. Och det retar mig att de misslyckas.

Mest känd för: sina färgglada och levande målningar. Av många kallad 1900-talets förnämsta judiska konstnär.